Last week
Herre gud vad tiden har gått snabbt. På torsdag slutar jag på Capio.. Känns helt sjukt. Och jag är livrädd!
Det som var ett stort monster i mitt huvud förr och som bara skrek och domderade helt utan att lyssna på någon annan har visserligen nu degraderats till ett par små svarta figurer. De sitter på en liten avsats någonstans och skriker och tjatar. De säger åt mig att jag är fel ute, att jag måste skärpa mig, att det kommer gå åt helvete om jag fortsätter så här utan kontroll. Att jag kommer sluta olycklig, misslyckad, ensam, fet, ful och jävlig. Och att varje gång som jag struntar i att lyssna på dem så är jag ett steg närmare misslyckad. De ber mig att planera mer, kontrollera mer, träna mer, inte vara så säker på att jag är bra som jag är. De skriker allra högst de dagar som är lite jobbiga, typ när jag är bakis, trött, sjuk eller helt utan planer. Och nu börjar de hota att ta över mitt liv igen, nu bestämmer ju inte Capio längre. Nu har jag ju bara mig själv att lita på.
Jag är livrädd för dem, eller nej, snarare för deras hot. Samtidigt så har jag en trygghet som säger att det kommer att gå bra den här gången. Jag behöver ju faktiskt inte lyssna på det där. Snarare be dem dra åt helvete, hålla käften och låt mig va! Jag är värdefull och älskad precis som jag är, för att jag är jag. De där hoten är bara tecken på att ätstörningen är jävligt hotad just nu, att jag mer och mer väljer bort den. Att jag väljer att gå rätt väg trots hot och skrik.
Jag fick lära mig en bra grej förra veckan. Absoluta värden kontra mått. Absoluta värden i livet är kärlek, självkänsla, värde och trygghet. Det är sådant som alltid finns där, som är absolut, som inte rubbas och som inte är förhandlingsbart. Mått däremot, är saker som vikt, utseende, vänner, jobb, status etc. Det är saker som ändras hela tiden, som kommer och går. Och absoluta värden och mått är inte kompatibla. Det går inte att jämföra dem.
Jag har under större delen av mitt liv försökt styra de absluta värdena med mina mått och trott att jag har varit tvungen att göra det. Att måtten bestämmer hur mycket jag är värd. Att för att vara bra och älskad så måste jag ha högsta betyg på allt. Och om jag inte känner mig bra en dag så är det fel någonstans. Fel på vikten, fel på mig, för få vänner, fel jobb, etc. Jag har inte förrän nu fattat att man faktiskt kan ha en dålig dag utan anledning och att även om det känns jävligt jobbigt en dag så är jag lika älskad, bra och värd ändå. Och att jag måste börja känna den kärleken till mig själv oavsett vad. Att jag måste be de där svarta figurerna att just hålla käften, så där säger man inte till någon! Och sen får jag inse att de kommer skrika och tjata men att jag inte behöver lyssna. Jag får helt enkelt bara låte dem vara. De får sitta där och tjata tills de tröttnar. För jag bestämmer hur jag vill ha det nu!
Jag känner när jag skriver det här att jag kommit rätt långt! Längre än jag trott och vågat hoppats på. Men det känns inte som jag trodde. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag har siktat mot, men dit jag har kommit nu är en bra plats och jag har vunnit massor på vägen. Nu väntar en annan kamp. En kamp för att hålla fast vid det här, fortsätta att utvecklas och träna på min självkänsla varje dag. Och den ända som kan göra den kampen är JAG. Och jag ska göra det för min framtid. För den lilla treåringen som var stolt, modig, glad och trotsig. För mina barn. För mina drömmar. För att jag vill ha ett riktigt roligt liv. Och för att jag är värd det!!!
Det som var ett stort monster i mitt huvud förr och som bara skrek och domderade helt utan att lyssna på någon annan har visserligen nu degraderats till ett par små svarta figurer. De sitter på en liten avsats någonstans och skriker och tjatar. De säger åt mig att jag är fel ute, att jag måste skärpa mig, att det kommer gå åt helvete om jag fortsätter så här utan kontroll. Att jag kommer sluta olycklig, misslyckad, ensam, fet, ful och jävlig. Och att varje gång som jag struntar i att lyssna på dem så är jag ett steg närmare misslyckad. De ber mig att planera mer, kontrollera mer, träna mer, inte vara så säker på att jag är bra som jag är. De skriker allra högst de dagar som är lite jobbiga, typ när jag är bakis, trött, sjuk eller helt utan planer. Och nu börjar de hota att ta över mitt liv igen, nu bestämmer ju inte Capio längre. Nu har jag ju bara mig själv att lita på.
Jag är livrädd för dem, eller nej, snarare för deras hot. Samtidigt så har jag en trygghet som säger att det kommer att gå bra den här gången. Jag behöver ju faktiskt inte lyssna på det där. Snarare be dem dra åt helvete, hålla käften och låt mig va! Jag är värdefull och älskad precis som jag är, för att jag är jag. De där hoten är bara tecken på att ätstörningen är jävligt hotad just nu, att jag mer och mer väljer bort den. Att jag väljer att gå rätt väg trots hot och skrik.
Jag fick lära mig en bra grej förra veckan. Absoluta värden kontra mått. Absoluta värden i livet är kärlek, självkänsla, värde och trygghet. Det är sådant som alltid finns där, som är absolut, som inte rubbas och som inte är förhandlingsbart. Mått däremot, är saker som vikt, utseende, vänner, jobb, status etc. Det är saker som ändras hela tiden, som kommer och går. Och absoluta värden och mått är inte kompatibla. Det går inte att jämföra dem.
Jag har under större delen av mitt liv försökt styra de absluta värdena med mina mått och trott att jag har varit tvungen att göra det. Att måtten bestämmer hur mycket jag är värd. Att för att vara bra och älskad så måste jag ha högsta betyg på allt. Och om jag inte känner mig bra en dag så är det fel någonstans. Fel på vikten, fel på mig, för få vänner, fel jobb, etc. Jag har inte förrän nu fattat att man faktiskt kan ha en dålig dag utan anledning och att även om det känns jävligt jobbigt en dag så är jag lika älskad, bra och värd ändå. Och att jag måste börja känna den kärleken till mig själv oavsett vad. Att jag måste be de där svarta figurerna att just hålla käften, så där säger man inte till någon! Och sen får jag inse att de kommer skrika och tjata men att jag inte behöver lyssna. Jag får helt enkelt bara låte dem vara. De får sitta där och tjata tills de tröttnar. För jag bestämmer hur jag vill ha det nu!
Jag känner när jag skriver det här att jag kommit rätt långt! Längre än jag trott och vågat hoppats på. Men det känns inte som jag trodde. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag har siktat mot, men dit jag har kommit nu är en bra plats och jag har vunnit massor på vägen. Nu väntar en annan kamp. En kamp för att hålla fast vid det här, fortsätta att utvecklas och träna på min självkänsla varje dag. Och den ända som kan göra den kampen är JAG. Och jag ska göra det för min framtid. För den lilla treåringen som var stolt, modig, glad och trotsig. För mina barn. För mina drömmar. För att jag vill ha ett riktigt roligt liv. Och för att jag är värd det!!!
Kommentarer
Trackback
