tellyou

Hej,
Söndageftermiddag och en konstig känsla i hela mig. Högtrafik i huvudet, nära till tårar samtidigt som det börjar ljusna någonstans där borta. Vet inte var jag har mig själv, om det är hållbart det jag har byggt upp, vem jag håller på att skapa och om resan uppför berget är halvvägs, knappt påbörjad eller bara några meter innan toppen. Så mycket som jag inte vet.
Tre veckor kvar. Tre av 17 veckor. Jag har varit på Capio i 14 veckor... herregud.. Var har tiden tagit vägen. Vad har jag gjort av min tid. Har jag kommit någonstans överhuvud taget? Kommer jag falla handlöst när jag är klar? Inbillar jag mig bara att jag mår bättre? Känns som att jag måste börja gå igenom mina steg, se vad jag har vunnit..
* Jag tränar inte sex dagar i veckan.
* Jag kan äta kolhydrater, och kan även göra det när jag äter själv och ingen ser.
* Jag kan titta på mina tankar uppifrån och börjar lära mig att det är mitt val hur jag tolkar verkligheten.
* Jag har ätit 5 mål om dagen varje måndag till fredag i 14 veckor.
* Jag har vågat säga ifrån och säga till vad jag vill i fler och fler situationer.
* Jag har ifrågasatt mitt jobb och hittat en utbildning som jag tycker känns kul.
* Jag har börjat älska yoga och inser att det är mer jag än att springa och spinna livet ur mig nästan varje dag.
* Jag har gått upp ivikt.
* Jag har slängt alla mina gamla byxor som jag har haft i mer än tio år..
* Jag har köpt nya byxor i stl 27 och det känns helt ok, till och med bra:)
* Jag har lärt mig att se mönster vad som påverkar mig och hur jag mår.
* Jag har träffat underbara människor som jag aldrig annars skulle ha träffat.
* Jag har inspirerat till friskhet och glädje.
* Jag har lärt mig förstå hur bra mindfulness är, att leva dag för dag och välja tankar och kunna fokusera.
* Jag har lärt mig att det är ok att känna det jag gör, känner jag mig arg är det helt ok och då måste jag säga ifrån.
* Jag har lärt mig att det är ok att inte vara sams med alla, världen går inte under.
* Jag har lärt mig att jag är helt ok även om jag inte gör något jämt.
* Jag har börjat förstå att jag inte måste regissera mitt liv, människor runt om mig kommer att finnas kvar ändå.
* Jag har fått en förklaring till all min oro och jag har börjat jobba med den, jag behöver inte planera hela mitt liv, det går bra ändå.
* Jag har lärt mig att acceptera val som jag har gjort, det blev så och det duger bra!
* Jag har lärt mig att ta till alternativa lösningar för att lindra ångest och oro, och börjar förstå att om det känns fel någonstans så behöver det inte bero på att jag är ful, tjock eller har gjort något fel.
* Jag har lärt mig att se det som går bra snarare att än att bara se det som varit fel, två steg fram och ett steg bak leder frammåt i långa loppet.
* Jag har börjat inse hur sjuk jag har varit och jag har börjat inse att de långsiktiga positiva konsekvenserna av att bli frisk är tusen gånger värt att göra den här resan. De långsiktiga negativa konsekvenserna av att fortsätta att vara sjuk är värre än något annat.
* Jag har börjat känna små små känslor av äkta stolthet och självkänsla någonstans inne i mig själv.

Slutsats.. jag har nog kommit en bit ändå.. Det är bara att fortsätta att kämpa och inse att jag alltid har ett val. Vilken väg vill jag gå idag, just precis nu? Det är bara jag som kan välja.