tellyou

ja, då sitter jag här i vecka efter mitt galet nervösa inlägg sist. Och jag kan bara meddela att allt har gått superbra! Jag praktiserar just nu på den lilla pr-byrån som jag sedan ska börja jobba på i augusti. Det är jag plus två andra tjejer i min ålder plus en underbart härlig vd och en hund som samsas i vår mysiga lokal som ligger typ tre minuter från min port. Vi jobbar med sköna kunder och andas kreativitet och frihet. Hittills har jag pratat med en mängd journalister, skrivit medielistor, skrivit texter, varit på kundmöten, tillverkat luffarschacksfigurer som ser ut som kungafamiljen plus en hel massa annat.
Jag trivs helt enkelt otroligt bra!
Sen ska jag inte förneka att mina orosmonster sitter på en av mina axlar och försöker säga åt mig att jag inte är tillräckligt duktig, att de kanske inte gillar mig, att jag borde göra mer, att jag kanske ska stanna hemma istället och dessutom rör om i min mage så att nervositeten kommer som ett paket på posten varje morgon. Men jag tror att jag helt enkelt får leva med det. Det ända sättet att döda dessa monster är att ständigt gå emot, att ständigt göra det jag vill och att låta nervositeten vara där.
Jag tror ändå att jag kan säga att de verkar gilla mig. Vi trivs ihop, skrattar mycket och jag gör så gott jag kan. Jag har ju bara varit där i fem dagar, herregud, jag kan väl inte förväntas kunna allt!!! Prestationskraven kan dra åt helvete.
Jag hade mitt sista läkarsamtal på Capio i torsdags och vi pratade en hel del om min vija att vara prefekt. Jag har varit en perfekt dotter, perfekt elev, perfekt kompis, perfekt flickvän, perfekt patient, perfekt i precis allt och det slår mig att ingen kommer någonsin tacka mig för det. Läkaren menade att det på ett sätt är bra att jag har detta drag, det gör att jag har en stabil grund att stå på och lättare kommer hitta det liv jag vill ha, men att det till stor del bidragit till min sjukdom. Jag måste våga ryta ifrån, vara jobbig och krånglig ibland, inte alltid göra "rätt" utan helt enkelt lyssna inåt och känna efter var jag står. Ingen kommer att hata mig för det och skulle någon göra det så vet jag ju att ingen kan älskas av alla.
Nej, nu måste jag fixa mig och gå iväg snart! Ska börja dagen med att försöka komma i kontakt med morgonpasset:)