tellyou

Om och om igen måste jag strunta i allt vad känslor och tankar säger. Strunta i att det gör ont, att jag är så mätt att jag knappt orkar sitta, att demonerna skriker att nu är det fan kört. Allt det där får helt enkelt bara passera. Som ett expresståg som dundrar fram och gör att man inte hör något annat. Det dånar, rusar, blåser och sen plötsligt! Så blir det tyst igen och det finns inget som tyder på att tåget någonsin rusat förbi. Just nu dånar det. Svårt att höra något annat, svårt att koncentera mig, svårt att inte ge efter för allt som krävs för att demonerna ska tystna. Och samtidigt som att jag någonstans vet att det kommer att gå över och att det inte hjälper att ge efter så måste jag kämpa varje sekund för att strunta i allt och stå upp för mig själv.
Hur länge ska det vara så här? När kommer demonerna packa sina väskor och dra åt helvete?
Jag vet inte. Jag vet bara att så länge de fortfarande bor där uppe så kommer de att bete sig som svin. Det är bara att inse att jag måste bli lite hårdare och inte snällt sitta och lyssna på allt. Jag måste våga ryta ifrån, gå min väg och njuta av livet trots att jag inte är alla till lags, minst av alla demonerna. Men vad gör det, de finns ju inte, det är bara ett sätt att inse att de tankar som gör att jag fortfarande inte är fri, inte är jag, utan just tankar. Spår i hjärnan. Och sådnana kan man ändra, omprogrammera. Och det ända sättet att omprogrammera är att göra annorlunda, så enkelt
är det. Punkt.
.