F-n vad bra det blev då
Jag är nöjd. Jag är glad. Jag är otroligt förväntansfull. Det blev en så bra dag. Jag har lyssnat, tagit in, blivit intresserad och ställt frågor. Jag har umgåtts med personer med samma drömmar som jag. Jag har varit på arbetsplatser där de jobbar med mitt intresse. Jag inser att det kan vara kul att jobba och att man kan längta till måndagsmorgonen för att få sätta igång med sitt projekt. Och det gör mig så lycklig. Jag som aldrig hittat min grej, utan mest hoppat runt bland arbetsplatser som inte givit mig mer än en känsla och övertygelse att det inte kan vara kul på jobbet. Jag har avundsjukt lyssnat på människor runt om mig som energiskt pratar på om sina så intressanta jobb och sina så roliga kollegor. Jag har lyssnat, blivit irriterad och sedan varit övertygad om att de måste ljuga. Åtminstone lite. För kul på jobbet kan man inte ha.
Så fel jag hade.
Idag kände jag glädje. Så intressanta uppdrag. Så härliga människor och så många platser som bara måste vänta på en talang som jag:) Eller nja, jo, jag kände faktiskt så ibland. Jag tror att jag kan bli riktigt bra på det här bara jag får rätt förutsättningar. Jag tror jag är en person som skulle kunna bidra med mycket och som många nog skulle ha lätt för att tycka om. Hör hur tankarna ryter där uppe att sådär kan man väl inte säga, inte kan du säga att du är bra. Det är skryt och dessutom inte bevisat. Innan du vet kan du inte heller inte konstatera. Men jag skiter fullkomligt i det just nu. För just nu är jag glad. Just nu skryter jag bäst jag vill. Och just nu tror jag på mig själv.
Imorgon ska jag på anstllningsintervju med T. Vi ska äta frukost på Il café och prata förutsättningslöst om en position som ska fyllas. Jag vill jobba där. Tror jag. Är aldrig säker. Men hjärtat slår glada volter när jag vågar tänka på det och struntar i alla katastroftankar som gärna vill komma och förstöra. Jag har inte fått det än, kanske inte heller kommer få det. Men jag vill. Och jag tror. Jag hoppas och jag vågar hoppas så mycket att jag riskerar att bli riktigt besviken om det inte blir så. Ingen dör av en besvikelse men hjärtat dör om det aldrig förväntansfullt får hoppas.
Så fel jag hade.
Idag kände jag glädje. Så intressanta uppdrag. Så härliga människor och så många platser som bara måste vänta på en talang som jag:) Eller nja, jo, jag kände faktiskt så ibland. Jag tror att jag kan bli riktigt bra på det här bara jag får rätt förutsättningar. Jag tror jag är en person som skulle kunna bidra med mycket och som många nog skulle ha lätt för att tycka om. Hör hur tankarna ryter där uppe att sådär kan man väl inte säga, inte kan du säga att du är bra. Det är skryt och dessutom inte bevisat. Innan du vet kan du inte heller inte konstatera. Men jag skiter fullkomligt i det just nu. För just nu är jag glad. Just nu skryter jag bäst jag vill. Och just nu tror jag på mig själv.
Imorgon ska jag på anstllningsintervju med T. Vi ska äta frukost på Il café och prata förutsättningslöst om en position som ska fyllas. Jag vill jobba där. Tror jag. Är aldrig säker. Men hjärtat slår glada volter när jag vågar tänka på det och struntar i alla katastroftankar som gärna vill komma och förstöra. Jag har inte fått det än, kanske inte heller kommer få det. Men jag vill. Och jag tror. Jag hoppas och jag vågar hoppas så mycket att jag riskerar att bli riktigt besviken om det inte blir så. Ingen dör av en besvikelse men hjärtat dör om det aldrig förväntansfullt får hoppas.
Kommentarer
Trackback
