tellyou

Flyg lilla sparvöga. Så måga minnen till den låten. Minnen av kämparglöd, av vilja, av att bestämma mig gång på gång. Ett soligt vardagsrum i luthagen dagarna innan Malta. Tårar som torkas och ett hjärta som värker av vilja. En vilja att bryta sig fri och bli frisk. Ett konstaternade att jag orkar inte mer.
En förmiddagsmorgon när telefonen ringer och systers besvikna ord kastas mot mig. -Vad fan har du gjort? Du mår inte bra! Sanning som slängs i ansiktet på mig och jag som inte vill se. Vill inte se alla jag har gjort illa. Som att det inte räcker att jag sårat mig själv. Känslan av att hela världen bara dras bort under mina fötter och nu finns inget kvar. Den ända lilla trygghet jag haft måste tas bort. Och jag tror att jag måste göra det helt ensam.
En stekande het balkong på Börjegatan. Med hela livet framför mig. Bestämmer mig för att det här ska bli den bästa dan i mitt liv. Inget ska frstöra det. Jag är på väg och det kommer att gå bra. Tankens kraft är större än något annat och jag vet att jag har den.
Minnen av vilja och av kraft. Jag under flera år. Viljan har jag alltid haft nära och det är nog den som varit min livlinja. För lika många gånger som jag bara ramlat ihop i en hög på golvet och gråtit mig till söms för att jag inte orkar hata mig själv för allt jag gör, lika många gånger har jag känt lyckan åter komma tillbaka. Sett att livet är underbart. Att jag har så mycket att ge och att jag vill. Jag har kännt hur leendet bara kommer och med den kraft och mod och en känsla av att jag fixar allt. Det är då jag blir jag och det är då jag har makt att bestämma i mitt liv.
Gångerna då jag känner mig som ett lysande lok som går i täten och drar alla andra. Då jag är modig och inspirerar. Då jag märker hur jag lyfter och ger. När jag ser vägen fram och lämnar min stig bakom mig. Den lilla men glödande känslan av att livet är så otroligt häftigt och att det som väntar bara kan bli bättre. Att jag kan skapa min egen framtid och att jag kommer göra det rätt.
Kontrasterna är enorma. Hopplöst fallande till glödande resning. Tårar till leende. Men det är kontrasterna som ger mig känslan av att livet lever. Så länge jag kan ha fallen som enstaka fall som för den sakens skull inte måste innebära att jag offrar mig själv, tror jag nästan att de behövs. Så länge jag vet att jag kommer hitta glädjen och den totala lyckan snart igen är det värt det. Så länge jag aldrig tappar bort min starkt lysande låga som bor långt där inne är jag glad att jag är jag. Jag vill inte vara någon annan, inte ha någon annas liv, bara ett lite större mod att på riktigt gå emot mina demoner. Dagen då jag lyckas helhjärtat, den dagen har jag äntligen hitta hem, för gott.