Kval
Det är kamp varje dag. Varje morgon dyker de automatiska tankarna upp som vill planera dagens träning och dagens matintag. Det är lika automatiserat som att jag går upp varje morgon och gör frukost. Och det är lika jobbigt varje gång jag kommer med en mottanke att jag inte ska träna. Att jag inte behöver planera vad jag ska äta. Men varför då skriker demonerna i huvudet. Varför inte ta chansen att träna så blir dagen lite lättare sen. Om du bara tränar lite lite grann så kan du slappna av resten av dagen sen. Då behöver du inte planera mat eller något annat heller...
Jag kontrar med att fundera på riktigt, vad handlar det här om? Jag är normalviktig nu. Jag äter. Att träna är, och har alltid varit en självklar del av mitt liv. Jag har alltid rört på mig på något sätt och för mig är det ett sätt att släppa ut något. Få ut ångest, oro, känslor och ett sätt att gå vidare. Det är också ett sätt att känna mig bra, hälsosam, nyttig. Känna mig stark, nöjd och hitta det lugn som innfinner sig efteråt. Är det ett sätt att bränna kalorier? Bli smalare? Jag tror inte det. Min mening och mitt syfte med träning har aldrig varit att bli smalare. Snanare ett sätt att hålla mig på en stabil nivå. Och självklart har jag haft det som en marginal, det ger plats för lite mer, det som jag allt som oftast aldrig fyller och på sätt gjort mig mig mindre. Men syftet har aldrig direkt varit att gå ner i vikt. För mig är det ett utlopp och ett sätt att skapa lugn.
När de tog bort träningen i höstas så skrek hela kroppen i panik. JAG VILL TRÄNA!!! Jag behöver det. Jag kan äta dubbelt, bara jag får ge mig ut och träna. Det kröp i varje del och jag kände hur alla känslor bara staplades upp framför mig, de stod där och skrattade åt mig. Hånade min slappa attityd och vägrade att flytta på sig. Jag såg med galen avundsjuka hur andra sprang ute på gatan. Hur pojkvännen packade gymväskan och kom tillbaka med ett lyckligt lugn. Hur hade det gått så långt att en så självklar del av en människas vardag blir ett förbud?
Jag lyckades gå upp alla de där viktiga kilona som krävdes för att kvala in i de normalas värld. Och jag fick ett glädjebesked att nu får du träna igen, men aldrig så mycket som du vill, aldrig bestämma på egen hand, för det klarar jag tydligen inte av.
Jag är förvirrad och tankarna snurrar. Så viktigt det är med rörelse i mitt liv, så svårt är det att undvika. Jag är ju normal nu, kan jag inte tillåta mig att göra det tankarna säger åt mig. Gå ut och spring i solen. Kom hem svettig och slut och redo att möta dagen. Hur fel kan det vara? Eller är det bara ett annat uttryck för mina demoner att dra mig ner i skiten igen? Jag äter. Jag lever. Jag funderar. Jag blir galen.
Jag mår ju bra av att träna. Det är jobbigt att springa, att träna och musklerna skriker och andningen är tung. Men kontrasten till den känslan som innfinner sig när jag är hemma igen är enorm. Den vill jag inte vara utan.
Jag vill ha ett ärligt svar. Jag vet att ingen annan än jag kan ge mig mig det. Jag frågar och andrar anser hur det ska vara. Ger mig regler och riktlinjer. Hur det bör vara. Men alla borden låter olika. Lika olika som allas tankar. Hur ska jag då ställa mig? Jag vet att det inte finns ett facit, det går inte att veta hur det blir bäst i slutet. Jag måste bestämma själv hur jag vill ha det. Men det är ju det som är så förbannat svårt...
Jag kontrar med att fundera på riktigt, vad handlar det här om? Jag är normalviktig nu. Jag äter. Att träna är, och har alltid varit en självklar del av mitt liv. Jag har alltid rört på mig på något sätt och för mig är det ett sätt att släppa ut något. Få ut ångest, oro, känslor och ett sätt att gå vidare. Det är också ett sätt att känna mig bra, hälsosam, nyttig. Känna mig stark, nöjd och hitta det lugn som innfinner sig efteråt. Är det ett sätt att bränna kalorier? Bli smalare? Jag tror inte det. Min mening och mitt syfte med träning har aldrig varit att bli smalare. Snanare ett sätt att hålla mig på en stabil nivå. Och självklart har jag haft det som en marginal, det ger plats för lite mer, det som jag allt som oftast aldrig fyller och på sätt gjort mig mig mindre. Men syftet har aldrig direkt varit att gå ner i vikt. För mig är det ett utlopp och ett sätt att skapa lugn.
När de tog bort träningen i höstas så skrek hela kroppen i panik. JAG VILL TRÄNA!!! Jag behöver det. Jag kan äta dubbelt, bara jag får ge mig ut och träna. Det kröp i varje del och jag kände hur alla känslor bara staplades upp framför mig, de stod där och skrattade åt mig. Hånade min slappa attityd och vägrade att flytta på sig. Jag såg med galen avundsjuka hur andra sprang ute på gatan. Hur pojkvännen packade gymväskan och kom tillbaka med ett lyckligt lugn. Hur hade det gått så långt att en så självklar del av en människas vardag blir ett förbud?
Jag lyckades gå upp alla de där viktiga kilona som krävdes för att kvala in i de normalas värld. Och jag fick ett glädjebesked att nu får du träna igen, men aldrig så mycket som du vill, aldrig bestämma på egen hand, för det klarar jag tydligen inte av.
Jag är förvirrad och tankarna snurrar. Så viktigt det är med rörelse i mitt liv, så svårt är det att undvika. Jag är ju normal nu, kan jag inte tillåta mig att göra det tankarna säger åt mig. Gå ut och spring i solen. Kom hem svettig och slut och redo att möta dagen. Hur fel kan det vara? Eller är det bara ett annat uttryck för mina demoner att dra mig ner i skiten igen? Jag äter. Jag lever. Jag funderar. Jag blir galen.
Jag mår ju bra av att träna. Det är jobbigt att springa, att träna och musklerna skriker och andningen är tung. Men kontrasten till den känslan som innfinner sig när jag är hemma igen är enorm. Den vill jag inte vara utan.
Jag vill ha ett ärligt svar. Jag vet att ingen annan än jag kan ge mig mig det. Jag frågar och andrar anser hur det ska vara. Ger mig regler och riktlinjer. Hur det bör vara. Men alla borden låter olika. Lika olika som allas tankar. Hur ska jag då ställa mig? Jag vet att det inte finns ett facit, det går inte att veta hur det blir bäst i slutet. Jag måste bestämma själv hur jag vill ha det. Men det är ju det som är så förbannat svårt...
Kommentarer
Trackback
