Sol!
Jag har istället spenderat dagen med E och S. Vi gick en promenad på djurgården och åt lunch på Rosendahls. Satt i solen och bara njöt. Sedan gick jag och E tillbaka till stan, hängde bland körsbärsträden i Kungsträdgården, shoppade lite och avslutade här innan hon gick vidare hemåt.
Jag har nyss ätit världens godaste kokosmjölk och laxgryta med pasta och sitter nu med en lite för mätt mage och demoner som gastar högljutt. För myyycket. Tränat för liiite. Du kommer bli tjock! ..... orkar inte lyssna. Vet att ångesten som kommer om jag lyssnar på dem är så otroligt mycket värre än något annat. Så de får helt enkelt gasta bäst de vill. Jag dricker mitt kaffe, mailar T återigen för att få svar, väntar på pojkvännen och njuter av ett ansikte som är lite lagom solbränt efter dagen!
!
Jag känner så igen mig i det du skriver! Ibland känns det som att jag är så himla inställd på att vara "duktig" att jag inte kan tillåta mig att känna ångest (och det är ju såklart väldigt bekvämt, men jag vill ju hellre må dåligt här än hemma!). Tror också att jag har lite rollen som den glada som tar så lätt på allting, äter upp och följer schemat. Ibland kan jag bara vilja kräkas på min egen duktighet. Hur hanterar du det? Har du fått några bra knep att ta till? Känner du att du klarar dig själv nu efter utskrivningen? :)
Här är det ganska olika beroende på vilka som är här, en del är väldigt fokuserade på sjukdom/mat/vikt/diagnoser men oftast så tycker jag att vi är ett ganska så skönt gäng! Och jag tycker också att det ger väldigt mycket att prata med varann så länge man kan hålla det på rätt nivå! Ibland kan det vara lite väl mycket hyschhysch, men som sagt jag förstår ju konceptet :)
Massa kramar!!
Vet du hur peppad jag blev av din kommentar?! Idag på mitt samtal hade jag den i bakhuvudet hela tiden och tog ut min frustration på min stackars behandlare haha! Jag nöjde mig inte när jag fick ett svar jag inte var nöjd med och jag vågade ifrågasätta! Det var så otroligt skönt! Så - TACK!
Den här duktigheten bottnar nog i något slags omättligt bekräftelsebehov tror jag! Jag var alltid den där blyga ungen som inte gjorde så mycket väsen av sig. Sen är jag äldst i syskonskaran så jag var ju aldrig den lilla utan skulle alltid vara stor och duktig. En ganska risig självkänsla på det har nog gjort att jag alltid vill var bäst och till lags.
Jag försöker se det från den positiva sidan, jag blir oftast bra på det jag gör och är ambitiös - det är ju en bra egenskap! Bara man inte är så rädd att misslyckas att man aldrig försöker :)
Massor med kramar till dig!
