tellyou

Jag tror jag fick det. Eller jag vet inte men det kändes så bra. Vi åt frukost och de berättade att en av tjejerna ska börja plugga och i och med det finns det behov av nyanställning rätt akut. Och de gillade mig. Av alla de som de har träffat sedan jag var där på intervju för praktikplatsen så var de mig de gillade bäst och tänkte på när de nu ska anställa någon ny. Galet kul och känns grymt bra. Det är ett ställe som jag verkligen tror skulle passa mig, med människor som jag vill jobba tillsammans med. Orostankarna försöker kontra med allt som kan gå fel. För litet, för osäkert, för svårt, för någon jäkla annan anledning som jag inte ens kan komma på. Men den här gången så skiter jag högaktningsfullt i dem. Jag känner mig glad i magen. Jag känner mig stolt. Och jag känner mig på väg till något som är bra.
Funderingar kring helgen. Jag ska på möhippa. För en tjej jag knappt känner. Jag känner en annan person som ska dit och nu är hon sjuk. Hur ska jag göra nu då? Jag blir plötsligt sjukt osäker på om jag vill gå, eller snarare vågar. Det känns som ett jobbigt moment istället för något kul. Jag ser framför mig ett sjukt sammansvettsat gäng där alla känner alla och så jag. Som inte känner någon.
Fast samtidigt, jag är social. Jag är lätt att tycka om och jag tror inte att alla känner alla och skiter i mig. Klart jag ska gå. Det är ju kul. Men nervöst.
Jag förstår inte varför allt ska bli till så stora känslostormar. Allt känns i magen och påverkar sedan hela mig. Och jag vet att det påverkar min syn och känsla av mig mig själv också. Nervositet blir till en oro i magen. Oro i magen tolkar jag som att något är fel och det som är fel är förmodligen jag. Och om jag är fel så är det säkert för att jag ätit för mycket eller rört på mig för lite och så är spiralen igång och jag tror att det ända jag kan göra för att förändra känslan är att gå ut och springa och ta kontroll över maten. Kopplingen blir alltså att genom att jag är nervös inför helgen, tolkar min hjärna det som att jag måste ta kontroll över min kropp. Verkligen fiffigt. Säkert ett jättebra sätt att göra helgen enklare. Jag blir förmodligen såå mycket mindre nervös bara för att jag sprungit en mil idag. Troligt..!
Nej, det är bara det att det är så mina spår i hjärnan ser ut just nu. Allt jobbigt görs om till en känsla av att vara tjock och ful och tvång att träna och kontrollera maten. Demonerna har hittat sin överlevnadsstrategi och utövar den gång på gång.
Jag förstår ju rent logiskt att den här strategin är helt fel. Och dessutom får den totalt motsatt effekt i slutändan. Den ökar bara fokuset på mig själv och min kropp vilket i sig får mig mindre social, mindre koncentrerad på roliga saker och helt enkelt mer utsatt för att inte få en kul helg, när strategin egentligen satte igång som ett sätt att öka chansen till en kul möhippa.  
Jag ska inte låta min dåliga tro på mig själv få mig att avstå möjligheten till en galet kul helg. Kanske blir det jobbigt, kanske blir det superskoj. Enda sättet att få veta är att chansa och ge allt. Och jag är trevlig och kul, faktsikt!!!