Krig
Förvirring, tankar och malande om, hur, var och när. Varför svarar inte T? Blir det inget? Katastroftankarna attackerar med full styrka. Sänker mig totalt och gör att mitt eget jag inte får luft. Så rädd att misslyckas. Så rädd att bli besviken. Så rädd att inte vara önskad. Funderar på strategi. Vad gör jag? Jag har gjort det jag ska. Kan inte höra av mig mer, nu är det upp till dem. Tänker att de kanske har fullt upp. En vecka för mig känns som en eon av tid, en vecka för dem kanske inte riktigt är lika lång tid och hur stor är risken att de helt plötsligt bara ändrar sig?
Sedan är det praktiken på E. Känner att det gick väldigt snabbt. För snabbt, för mycket och att jag inte hänger med riktigt. Glömmer bort mig själv och det som är viktigt. Samtidigt sliter det i mig att erkänna att det kanske inte blev perfekt. Jag kanske inte är där ännu, för fem dagar i veckan, full fart på att ställe som själva lever i kaos, som minst av allt har tid att hjälpa mig. Känner mig misslyckad som måste erkänna det för mig själv. Samtidigt som det nog är första gången som jag på riktigt lyssnar inåt och låter känslan leda mig rätt. Amanda menade att det var mitt främsta vapen just nu. Min egen känsla. Samtidigt som att gå emot den är mitt största hot. Största risken att falla tillbaka. Och jag vägrar att falla tillbaka. Jag är så mycket bättre än så. Därför lyssnar jag och erkänner. Jag fixar inte så här mycket redan nu. Jag vill succesivt öka, komma in i matchen och göra det på rätt sätt. Det är med krig i huvudet som jag skriver detta. För demonerna gastar och skriker för fullt. -Erkänn inte, det stämmer inte, du fixar allt, alla kommer tycka att du är så totalt missyckad och ett hopplöst fall, fortsätt, strunta i vad du känner är rätt, kör på, kör bara kör..!! Vad är rätt och vad är fel? Jag är så van att tänka på hur alla andra värderar det. Vad tycker de? Vad borde jag göra? Istället för vad vill jag göra, vad tror jag på.
Jag har ju ett helt hav av egna tankar, smarta infall och intuitiva känslor.
Nej, alltså jag orkar inte vara ett så jäkla oroligt litet offer för mina egna demoner. Jag bestämmer själv. Och nu känner jag att jag inte riktigt är redo för heltidspraktik. Punkt. Jag vill vara redo i höst. Det viktigaste just nu är att vara på banan hela tiden, hinna med att fortätta hjälpa mig själv framåt, bli stark och hitta balans. Det farligste är att kasta mig in i något, tappa bort mig själv och falla tillbaka.
Tänker inte falla tillbaka. Kommer inte göra det. Det är livet allt för bra för.
Sedan är det praktiken på E. Känner att det gick väldigt snabbt. För snabbt, för mycket och att jag inte hänger med riktigt. Glömmer bort mig själv och det som är viktigt. Samtidigt sliter det i mig att erkänna att det kanske inte blev perfekt. Jag kanske inte är där ännu, för fem dagar i veckan, full fart på att ställe som själva lever i kaos, som minst av allt har tid att hjälpa mig. Känner mig misslyckad som måste erkänna det för mig själv. Samtidigt som det nog är första gången som jag på riktigt lyssnar inåt och låter känslan leda mig rätt. Amanda menade att det var mitt främsta vapen just nu. Min egen känsla. Samtidigt som att gå emot den är mitt största hot. Största risken att falla tillbaka. Och jag vägrar att falla tillbaka. Jag är så mycket bättre än så. Därför lyssnar jag och erkänner. Jag fixar inte så här mycket redan nu. Jag vill succesivt öka, komma in i matchen och göra det på rätt sätt. Det är med krig i huvudet som jag skriver detta. För demonerna gastar och skriker för fullt. -Erkänn inte, det stämmer inte, du fixar allt, alla kommer tycka att du är så totalt missyckad och ett hopplöst fall, fortsätt, strunta i vad du känner är rätt, kör på, kör bara kör..!! Vad är rätt och vad är fel? Jag är så van att tänka på hur alla andra värderar det. Vad tycker de? Vad borde jag göra? Istället för vad vill jag göra, vad tror jag på.
Jag har ju ett helt hav av egna tankar, smarta infall och intuitiva känslor.
Nej, alltså jag orkar inte vara ett så jäkla oroligt litet offer för mina egna demoner. Jag bestämmer själv. Och nu känner jag att jag inte riktigt är redo för heltidspraktik. Punkt. Jag vill vara redo i höst. Det viktigaste just nu är att vara på banan hela tiden, hinna med att fortätta hjälpa mig själv framåt, bli stark och hitta balans. Det farligste är att kasta mig in i något, tappa bort mig själv och falla tillbaka.
Tänker inte falla tillbaka. Kommer inte göra det. Det är livet allt för bra för.
Kommentarer
Trackback
