tellyou

Så där ja, första dagen på mitt nya liv:) och nu ska jag verkligen fixa det här! Jag ska gå ut och leva! Det blev en väldigt speciell dag igår. Så otroligt fin. Det är så konstigt när det handlar om en dag som jag har gått och tänkt på sedan jag började på capio. Funderat över hur jag kommer må, hur det kommer kännas.. Jag har fruktat den eftersom att jag varit så rädd för att inte känna mig redo. Och det är nog det jag kommer få jobba mest med, att våga känna mig frisk! Jag läste en text jag skrivit om min kamp efter en omöjlig perfektionism, att kämpa efter något som aldrig uppnås och att aldrig landa tryggt som jag skrev under capiotiden. Den avslutades med några rader jag skrev nu, om att jag faktiskt har landat nu, en mellanlandning på väg till ett nytt liv, en plats där jag vill stanna. Jag fick så många fina ord av alla. Att jag var en stor inspirationskälla, att jag har förmågan att leda en grupp, att jag lyser och att jag har så många möjligheter att gå ut och följa mina drömmar nu. Gå ut och lev!!! Sa arminda och Amanda som var sjuk skrev ett brev om att hon kände att jag verkligen är redo nu, att jag kommer ha mina dåliga dagar men alltid, alltid kommer ljuset tillbaka snart! Att jag är en så bra person.. Jag kommer sakna allt och alla något helt otroligt. V, J, Å, alla behandlare, tryggheten, maten, stället... Men nu ska jag skapa samma trygghet och härliga känsla här, i mitt riktiga, fina liv! Efter en lyxmiddag då jag blev utbjuden på mäster Anders av Andreas igår somnade jag lycklig och säker på att jag kommer att fixa det här! För min skull, och den lilla treåriga Annes skull och gör att jag vill och förtjänar det!

Jaha, då är det snart dax då! Nu är det upp till mig att fixa det här. Välja rätt väg och rätt liv. Ska snart fundera på vad jag ska säga på avslutet på torsdag. Sedan ska jag skriva pressreleaser, köra pilates för första gången och fika med E idag, nice!
Jobbet ringde just.. lite jobbigt då jag jag inte riktigt vill stanna där.. min pr-kurs känns superkuloch jag vill snarare in i den branschen. Samtidigt vill jag inte säga upp mig innan jag vet exakt vad jag vill. Men men, behöver inte planera allt nu, ta den här dagen först, sen imorn, sen nästa dag...:)

Herre gud vad tiden har gått snabbt. På torsdag slutar jag på Capio.. Känns helt sjukt. Och jag är livrädd!
Det som var ett stort monster i mitt huvud förr och som bara skrek och domderade helt utan att lyssna på någon annan har visserligen nu degraderats till ett par små svarta figurer. De sitter på en liten avsats någonstans och skriker och tjatar. De säger åt mig att jag är fel ute, att jag måste skärpa mig, att det kommer gå åt helvete om jag fortsätter så här utan kontroll. Att jag kommer sluta olycklig, misslyckad, ensam, fet, ful och jävlig. Och att varje gång som jag struntar i att lyssna på dem så är jag ett steg närmare misslyckad. De ber mig att planera mer, kontrollera mer, träna mer, inte vara så säker på att jag är bra som jag är. De skriker allra högst de dagar som är lite jobbiga, typ när jag är bakis, trött, sjuk eller helt utan planer. Och nu börjar de hota att ta över mitt liv igen, nu bestämmer ju inte Capio längre. Nu har jag ju bara mig själv att lita på.
Jag är livrädd för dem, eller nej, snarare för deras hot. Samtidigt så har jag en trygghet som säger att det kommer att gå bra den här gången. Jag behöver ju faktiskt inte lyssna på det där. Snarare be dem dra åt helvete, hålla käften och låt mig va! Jag är värdefull och älskad precis som jag är, för att jag är jag. De där hoten är bara tecken på att ätstörningen är jävligt hotad just nu, att jag mer och mer väljer bort den. Att jag väljer att gå rätt väg trots hot och skrik.
Jag fick lära mig en bra grej förra veckan. Absoluta värden kontra mått. Absoluta värden i livet är kärlek, självkänsla, värde och trygghet. Det är sådant som alltid finns där, som är absolut, som inte rubbas och som inte är förhandlingsbart. Mått däremot, är saker som vikt, utseende, vänner, jobb, status etc. Det är saker som ändras hela tiden, som kommer och går. Och absoluta värden och mått är inte kompatibla. Det går inte att jämföra dem.
Jag har under större delen av mitt liv försökt styra de absluta värdena med mina mått och trott att jag har varit tvungen att göra det. Att måtten bestämmer hur mycket jag är värd. Att för att vara bra och älskad så måste jag ha högsta betyg på allt. Och om jag inte känner mig bra en dag så är det fel någonstans. Fel på vikten, fel på mig, för få vänner, fel jobb, etc. Jag har inte förrän nu fattat att man faktiskt kan ha en dålig dag utan anledning och att även om det känns jävligt jobbigt en dag så är jag lika älskad, bra och värd ändå. Och att jag måste börja känna den kärleken till mig själv oavsett vad. Att jag måste be de där svarta figurerna att just hålla käften, så där säger man inte till någon! Och sen får jag inse att de kommer skrika och tjata men att jag inte behöver lyssna. Jag får helt enkelt bara låte dem vara. De får sitta där och tjata tills de tröttnar. För jag bestämmer hur jag vill ha det nu!
Jag känner när jag skriver det här att jag kommit rätt långt! Längre än jag trott och vågat hoppats på. Men det känns inte som jag trodde. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag har siktat mot, men dit jag har kommit nu är en bra plats och jag har vunnit massor på vägen. Nu väntar en annan kamp. En kamp för att hålla fast vid det här, fortsätta att utvecklas och träna på min självkänsla varje dag. Och den ända som kan göra den kampen är JAG. Och jag ska göra det för min framtid. För den lilla treåringen som var stolt, modig, glad och trotsig. För mina barn. För mina drömmar. För att jag vill ha ett riktigt roligt liv. Och för att jag är värd det!!!

Hej,
Söndageftermiddag och en konstig känsla i hela mig. Högtrafik i huvudet, nära till tårar samtidigt som det börjar ljusna någonstans där borta. Vet inte var jag har mig själv, om det är hållbart det jag har byggt upp, vem jag håller på att skapa och om resan uppför berget är halvvägs, knappt påbörjad eller bara några meter innan toppen. Så mycket som jag inte vet.
Tre veckor kvar. Tre av 17 veckor. Jag har varit på Capio i 14 veckor... herregud.. Var har tiden tagit vägen. Vad har jag gjort av min tid. Har jag kommit någonstans överhuvud taget? Kommer jag falla handlöst när jag är klar? Inbillar jag mig bara att jag mår bättre? Känns som att jag måste börja gå igenom mina steg, se vad jag har vunnit..
* Jag tränar inte sex dagar i veckan.
* Jag kan äta kolhydrater, och kan även göra det när jag äter själv och ingen ser.
* Jag kan titta på mina tankar uppifrån och börjar lära mig att det är mitt val hur jag tolkar verkligheten.
* Jag har ätit 5 mål om dagen varje måndag till fredag i 14 veckor.
* Jag har vågat säga ifrån och säga till vad jag vill i fler och fler situationer.
* Jag har ifrågasatt mitt jobb och hittat en utbildning som jag tycker känns kul.
* Jag har börjat älska yoga och inser att det är mer jag än att springa och spinna livet ur mig nästan varje dag.
* Jag har gått upp ivikt.
* Jag har slängt alla mina gamla byxor som jag har haft i mer än tio år..
* Jag har köpt nya byxor i stl 27 och det känns helt ok, till och med bra:)
* Jag har lärt mig att se mönster vad som påverkar mig och hur jag mår.
* Jag har träffat underbara människor som jag aldrig annars skulle ha träffat.
* Jag har inspirerat till friskhet och glädje.
* Jag har lärt mig förstå hur bra mindfulness är, att leva dag för dag och välja tankar och kunna fokusera.
* Jag har lärt mig att det är ok att känna det jag gör, känner jag mig arg är det helt ok och då måste jag säga ifrån.
* Jag har lärt mig att det är ok att inte vara sams med alla, världen går inte under.
* Jag har lärt mig att jag är helt ok även om jag inte gör något jämt.
* Jag har börjat förstå att jag inte måste regissera mitt liv, människor runt om mig kommer att finnas kvar ändå.
* Jag har fått en förklaring till all min oro och jag har börjat jobba med den, jag behöver inte planera hela mitt liv, det går bra ändå.
* Jag har lärt mig att acceptera val som jag har gjort, det blev så och det duger bra!
* Jag har lärt mig att ta till alternativa lösningar för att lindra ångest och oro, och börjar förstå att om det känns fel någonstans så behöver det inte bero på att jag är ful, tjock eller har gjort något fel.
* Jag har lärt mig att se det som går bra snarare att än att bara se det som varit fel, två steg fram och ett steg bak leder frammåt i långa loppet.
* Jag har börjat inse hur sjuk jag har varit och jag har börjat inse att de långsiktiga positiva konsekvenserna av att bli frisk är tusen gånger värt att göra den här resan. De långsiktiga negativa konsekvenserna av att fortsätta att vara sjuk är värre än något annat.
* Jag har börjat känna små små känslor av äkta stolthet och självkänsla någonstans inne i mig själv.

Slutsats.. jag har nog kommit en bit ändå.. Det är bara att fortsätta att kämpa och inse att jag alltid har ett val. Vilken väg vill jag gå idag, just precis nu? Det är bara jag som kan välja.

Har hittat min utbildning, har anmält mig och jag har kommit in! Ska gå en pr-assistent utbildning på tre månader. Samtidigt som jag är ledig efter behandlingen. Känns så rätt och fantastiskt kul! Möjlighet till praktik, skapa kontakter, träffa folk i branschen..! Ååå vad jag vill! Börjar den 8 feb, nervöst men sjukt spännande! Fick veta att jag måste upp ett halvt kilo till idag och därmed även fortsätta dricka näringsdrycken men efter att jag fick veta det här med skolan så känns det lite skit samma faktiskt. Får väl bli lite större då men jag är glad ändå! Det finns viktigare saker att bli lycklig för än att sluta dricka nån jäkla dryck!

Snacka om att jaga upp sig själv för ingenting.. Min chef hade lämnat ett meddelande på min mobil tidigare idag och i vanlig ordning försöker jag analysa hans tonläge för att lista ut varför han ringt. Några tankar senare är jag helt övertygad om att det måste bero på att nåt är fel. Jag kommer få sparken, han är besviken på mig för något( don't know why ) eller något annat. Får tokångest och vill helst spola ner telefonen i toaletten. Men, jag ringer hur som helst upp med bankade hjärta, redo att slåss för min rätt och möts av frågan om jag vill vara med att träffa den nya personen de ska anställa och om jag även vill vara med på nästa aw. När jag med darrande röst klämmer ur mig att jag måste förlänga min sjukskrivning med två månader och återigen tror att han ska bli arg/besviken så säger han ja, ja, bra att du säger det, då vet vi. Nej, han tänkte inte sparka mig och han tänkte inte heller skälla ut mig utan allt är ok.. Jag måste sluta jaga upp mig. Min oro tar över för mycket, allt löser sig. Herre gud, när ska jag fatta det???

Söndageftermiddag, sitter trött framför tv:n efter 5 km på längdskidor. Jag har absolut ingen som helst teknik och hur mycket tips jag än får så verkar inte min kropp vilja gå med på det. Jag försöker ta låånga tag och ha mjuka knän men benen darrar och de regelbundna och fina stavtagen blir snarare totalt i otakt och skidorna halkar.. Och så fort jag anar en nedförsbacke så får jag en knäpp och är helt övertygad om att jag ska ramla och bryta nacken, vilket i sin tur får min kropp att spänna sig till den grad att jag definitivt ramlar av bara farten. Men, ganska skönt ändå. Det är fint ute och när jag väl kommit i mål känner jag mig sjukt duktig och tänker att så farligt var det ju inte och planerar in en ny tur redan nästa helg..!
Helgen har varit fin. Mysmiddag med E i fredags. Vi har inte setts på jättelänge så det var skönt att ha en riktig kvalitetskväll med god mat, gott vin och massa choklad:)
Igår var vi ute hos syster och firade hennes mans 40-årsdag. Det blev en jättelyckad kväll och jag är så lycklig över att ha en så mysig familj. Det är en skara människor som definitivt inte är lika varandra och har sina speciella personligheter men jag tycker så himla mycket om dem. Mamma och jag har väl inte riktigt världens bästa relation för närvarande dock. Jag blir av någon konstig anledning så väldigt arg på henne för egentligen ingenting. Jag vill verkligen inte bli det och jag blir sjukt irriterad på mig själv för att jag är så otrevlig men jag jobbar på det. Det finns en massa saker som ligger bakom varför det är så här men det spelar faktiskt inte så stor roll. Nu är nu och vad som har hänt har hänt. Jag vet att mamma försöker bättra sig och hon bryr sig otroligt mycket om mig och med lite perspektiv så ser jag hur barnslig jag är mot henne. Ändå är det sjukt svårt. Men jag jobbar på det och det blir nog bra tillslut. Tror också att om jag inte funderar eller tänker så mycket om och runt vår relation så kanske det blir mindre laddat för min lilla hjärna. Och då lägger det sig nog så småningom.
Mitt sätt att lösa problem eller orosmoln är nämligen att alltid fundera ut lösningar och olika vägar att gå och aktivt försöka göra så jäkla mycket. Jag tror att jag måste lösa precis allt som känns jobbigt vilket gör att det snurrar sjukt många tankar uppe i huvudet precis hela tiden. Jag grubblar, analyserar och tänker. Är det där ok? Verkade han inte lite sur? Tänk om .... händer, vad måste jag göra då? Och så är spiralen igång. Hjärnan jobbar på högvarv och jag blir stressad. Istället tror jag att jag måste låta saker vara som de är lite mer. Det är faktiskt väldigt skönt att säga till sig själv att släpp det! Låt det vara och se vad som händer. Allt är inte problem som jag kan lösa. Snarare så skapar jag fler problem genom att fungera så här. Viss oro är relevant och måste tas på allvar men då känner jag troligtvis det. Resten ska jag släppa och om det ändå är så himla viktigt så får det komma till mig istället för att jag ska leta upp det.
Ja, ja, blev flummigt det här men essensen är iallafall att jag inte ska ta alla mina funderingar på så blodigt allvar. Allt löser sig tillslut, på ett eller annat sätt, vare sig jag kommer på lösningen eller inte.

Hej hej! Upp och ner, fram och tillbaka... Känns som att jag har en motorväg i huvudet där det åker glada och snälla tankar åt ena hållet och elaka, jobbiga tankar åt det andra. De krockar aldrig så därför förstörs ingen av dem utan de fortsätter liksom sida vid sida. Jag känner mig gigantisk och ful samtidigt som jag lite grann ibland känner mig lite fin. Vi hade kroppskännedom idag och efter kom vår sjukgymnast fram till mig och sa att hela jag lyste och att jag hade blivit så otroligt vacker. Tårarna bara rullade. Det är så svårt att ta in det när jag själv brottas med just det hela tiden. Det är så svårt att ta in att hon säger det nu när jag själv mest tycker att jag blir fulare för varje dag, eller inte varje dag men väldigt ofta iaf.. Jag vet att mitt stora jobb just nu är att börja acceptera att den här kroppen är mitt nya jag. Och att det kommer att fortsätta vara det och att jag är vacker och bra precis så här. Det är bara mina rankar som säger att jag är tjock, ful och misslyckad. Som ser varje liten del av min nya kropp med kritiska glasögon och hittar fel. Som känner efter och tänker ut logiska resonemang varför jag inte får vara så här. Och jag är så förbannat jävla trött på just de tankarna!!! Jag vill tycka att jag är ok så här, eller inte bara ok, utan just vacker! Våga tycka om mig när jag njuter och gör sånt jag mår bra av. Jag är faktiskt så jäkla värd det!

Det blev en supertrevlig kväll igår med spel, sushi och mysigt umgänge! Skulle se på film sen men efter att jag och A börjat bråka om vilken tv-kanal vi skullese på så blev det sängen istället.. Sjukt onödigt bråk egentligen men bättre än att helt hålla tyst om vad jag vill i alla fall. Det är också något som jag fått öva på här, att säga vad jag tycker och våga stå upp för det. Svårt har det varit och svårt är det. Jag är så jäkla rädd för konflikter och tror att alla kommer lämna mig om de är arga för något jag gjort eller om vi blir osams. Så istället för att säga till om vad jag tycker eller bli arg när jag tycker något är fel så har jag tidigare bara tryckt ner ilskan, blivit tyst och ledsen.. Vilket gör det rätt så svårt för andra att fatta vad jag menar. Nu hörs jag mer och kanske orsakar det fler konflikter men bättre det än att jag är en tyst mes som inte vågar stå upp för mig själv. Kjell Bergqvist sa på tv i helgen något väldigt klokt. -Antingen får ni ta mig så som jag är eller så drar jag. Ambition och skit samma är det som driver mig! Jag tycker om det sättet att tänka och tänker också ta in lite av den mentaliteten i min resa mot att bli frisk. Ambitionen är att bli hel och må helt, riktigt jäkla bra och skit samma om jag känner mig som en tjockis ibland. Vad spelar det för roll om jjag har en större eller mindre storlek egentligen?? Det kommer inte göra mig lycklig i långa loppet! Så, det blir dagens kloka ord, nu ska jag vila lite!

Söndageftermiddag. Lugn. Snart kommer J & C hit för lite söndagshäng, spel och mat. Söndagskvällar är underskattade, blir lätt att de spenderas framför tv:n, men om man gör något av dem känns helgen genast längre och veckan längre bort. Och söndagsångesten försvinner.

Just nu har jag sällan söndagsångest då mina måndagar känns positiva och jag trivs med livet. Behandlingen är en trygghet och jag känner att jag utvecklas och mår bra. Däremot är det väl ingen överdrift att säga att jag har haft mina söndagar då jag mest av allt hoppats att jag ska vakna upp och upptäcka att det är fredag istället för måndag nästa dag...

Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. På jobb, vad jag trivs med och vad jag vill. Nu händer det så mycket i huvud och jag börjar ifrågasätta mycket av mitt liv. Saker som legat och grott i mig börjar lösas upp och jag känner en trygghet och ett lugn i mig själv som jag inte haft förut. Men samtidigt känner jag samtidigt också mycket starkare vad som inte känns bra. Jobbet och min inrikting i livet till exempel, eller faktiskt bara jobbet, punkt!
Jag har inte kännt mig nöjd med något jag gjort i form av studier och jobb sedan jag började plugga ekonomi för snart åtta år sedan. Jag har bara kört på utan att fundra på om det är jag eller inte. Eller fuderat har jag gjort, men jag har aldrig vågat lyssna på den röst som hela tiden försökt säga stopp, det här är INTE det du vill, det här är det du tror är bra. Ekonomi, nej, jag tycker inte att det är kul. Jag började nog läsa det för att min dåvarande pojkvän läste det, för att mina nyfunna vänner läste det och de verkade ju nöjda. Jag utgick ifrån vad andra tyckte istället för att lyssna inåt. Och så har det fortsatt sedan dess. Jag har levt mycket av mitt liv genom andra och försökt gå i deras fotspår istället för att skapa mitt eget liv utifrån vad jag tycker om. Och när jag har kännt mig missnöjd, för det har jag verkligen gjort, så har jag slagit lite på mig själv och sagt att nu får du skärpa dig, nu tycker du att det du gör är bra, punkt slut. Och så har jag mer och mer tryckt ner mig själv och min egen vilja vilket har resulterat i en ständig känsla av att jag är fel utan att veta varför.

När jag var yngre hade jag höga ambitioner om vad jag ville göra. Jag hade lätt för mig i skolan, tyckte det var sjukt kul att lära mig saker och jag ville jobba som psykolog, veterinär eller något annat inom just vård och behandling. Jag är inte en ekonom. Jag vill ta hand om, lyssna och prata. Jag tog upp det här med A och hon bara log och sa att hon var stolt över att jag vågat lyssna på min egen referenspunkt. Hon sa att för första gången så log jag när jag pratade om jobb och sysselsättning och hon sa att jag måste lyssna inåt och förändra min situation för att kunna må helt bra. Jag måste gå min egen väg, utan att hela tiden lyssna på vad andra tycker, annars är jag inte ärlig mot mitt eget jag och kommer aldrig bli riktigt nöjd. Just nu är jag en cirkel som försöker jobba som en fyrkant och det säger ju sig själv att det är fel. Det är inte fel på fyrkanten och inte fel på ciken men de passar inte ihop.

Att ta upp det här och få det svaret jag fick gav delade känslor. Samtidigt som jag blev otroligt lättad över att det jag så länge känt är rätt, och att jag har "rätt" att förändra min situation och att det inte är för sent bara för att jag är 28 år så är det också jobbigt. Det är ett så stort steg och så mycket jag måste göra för att förändra min situation. Jag är så rädd för att andra ska tycka att jag är misslyckad för att jag valt fel, att det inte ska gå att byta bana av rent ekonomiska eller praktiska skäl osv. Men jag vet att jag måste göra något, för nu känner jag i magen vem som är jag, vad jag vill och vad som gör mig lycklig. Jag vill ha ett jobb som jag har någorlunda lätt för och något som jag är intresserad av. Det är tufft nog att motivera sig att jobba ibland utan att man vantrivs med det man gör.
Jag vill känna mig bra på det jag gör, känna att jag gör skillnad och att jobbar med något viktigt. Människor, samtal, motivation, förändring, vård... Något med de komponenterna. Inte sälj, siffror, telefon, papper och stress.

Hur jag ska göra och vad jag ska göra är fortfarande osäkert. Jag har sått ett frö i mig själv och vetskapen om att jag inte måste göra det jag gör nu är bara det otroligt skönt. Jag har kollat nya utbildningar, nya vägar och börjat lyssna inåt vad jag tror kan bli bra. Jag tror och hoppas att detta satt igång en process i mig själv som kommer utmynna i att jag vågar ta tag i det här på riktigt. Det är jag skyldig mig själv och jag känner att så fort jag börjar tänka i de här banorna, kollar vilka möjligheter jag har och börjar se nya mål så är det som att en stor, stor sten lyfts från mina axlar. Jag kan faktiskt för första gången göra något som jag vill, som gör mig lycklig och jag har makten att förändra det som jag så länge har gjort fel, eller fel och fel, det jag trodde var rätt då..! Och det är att växa på riktigt och bygga äkta självkänsla.

Just ätit lunch och ligger nu och vilar. Vi vilar en halvtimme efter lunchen vilket egentligen inte gör så stor skillnad mot vad vi annars pysslar med. Det är mycket samtal med varandra, pyssel, pussel och film. Allt för att lära sig att det är ok att inte göra någonting. Att vi fr äta trots att vi inte rör på oss, att vi duger trots noll prestation.. Mycket jobbigare än det låter, framförallt en sån här dag när jag känner mig större än störst och jeansen känns mindre än vad de bör vara. Jag förstr inte hur det kan få mig att känna mig så fel och ful. Ett par jeans... Det är inte du som är för stor, det är jeansen som är för små... Jag vet att jag borde tänka så men demonerna i huvudet skriker och bråkar och vill att jag ska mitt förnuft tillfånga och börja fuska med allt igen. Näringsdrycken som vi dricker vid tio r absolut det värsta jag vet. De är inte bara sjuk äckliga, deras enda syfte är att få mig att gå upp i vikt. Jag vet att det nu bara handlar om något kilo till och det har jag rent mentalt ställt in mig på men det är ändå en kamp varje förmiddag för att jag ska få i mig den där skitdrycken. Demonerna vrålar att det inte behövs, jag kommer ändå gå upp med tanke på hur mycket jag äter, jag försöker säga emot och tänka att jag måste lita på vad A säger och att det r väl bättre att gå upp de där resterande siffrorna så snabbt det går, det ska ju liksom ändå göras.. Åå, blir bara så trött på allt diskuterande hit och dit. Ska försöka släppa det och snart gå in på helg, har mycket kul att se fram emot! Middag med e & j ikväll, fest imorn och häng med c & j på söndag!

Klockan är åtta och sitter i taxin till dagvården. Jag och tidiga mornar är inte riktigt den nästan kombon, är trött och inte så värst trevlig, tur att taxichauffören inte bryr sig..! Men det brukar ordna till sig efter frukosten:) kvällen igår blev supermysig! Jag träffade J på behandlingen när jag började och hon är klar nu. Så skönt och kul att träffas under "normala" förhållanden och känna att man klickar ändå. Hon är en stor inspiration men framförallt en supergullig nyfunnen vän!

Sitter i sängen med en kopp te, vi har ingen soffa i vardagsrummet än så då får min gamla säng agera stand-in...:)
Känner mig väldigt nöjd med tillvaron och med dagen. Tisdagar betyder V som i vägning. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de där siffrorna som visas. Det är så mycket känslor som rör sig runt i huvudet. Jag vägde rätt lite när jag började på behandlingen i oktober, eller inte jättelite men typ 6 kilo för lite och de där jäkla kilona måste jag ju gå upp, det vet jag men det är inte kul. Så som det funkar så dricker vi näringsdrycker för att gå upp i vikt. Maten vi äter är menad att vara normal och för att hålla vikten så därför lägger de till näringsdrycker så att de lätt kan ta bort dem när vi nått vår målvikt. Smart och lätt att förstå rent logiskt för min förvirrade hjärna..
Fram tills nu, eller ja några veckor sedan så var viktuppgången rätt enkel och inte så jobbig som jag trott. Antagligen av den enkla anledningen att jag fattade att jag var för smal då, så liten har jag ju liksom inte varit på väldigt länge. Men nu, när jag ligger sådär löjligt nära min målvikt, då blev det plötsligt riktigt jobbigt. Det är ju såhär jag har sett ut de senaste 10 åren och det är så här jag definierar mig själv. Alla kläder är gjorda för den här vikten och det här kan jag gå med på. Men då räcker inte det utan jag ska upp mer... Vilket då kommer resultera i att de flesta av mina kläder blir för små och jag tror även att det kommer resultera i ångest och att jag kommer tycka att jag är fulast i världen. Observera att jag skriver tror, för det vet jag ju inte än.
Jag tog upp det här med A förra veckan. Sa att det plötsligt inte går så bra längre, att demonerna i huvudet blir starkare, att de skriker högljutt att nu räcker det, inte mer, inte större, nu slutar du. Hon menade att det är för att jag är mitt på gränsen mellan sjuk och frisk just nu. Jag har en fot kvar i ätstörningen och en fot i den friska världen och då blir demonerna galna. Nu är jag liksom på väg att lämna sjukdomen och om jag går upp de där kilona till målvikt så är jag inte längre underviktig utan normal... NORMAL. Det har jag inte varit sen jag blev sjuk. Jag vet inte hur man är det. Är rädd för vem jag ska bli om jag inte har ätstörningen kvar, om jag inte är den smalaste i gänget längre. Missförstå mig inte, jag vill verkligen bli frisk och jag vill bli normal rent logiskt men det är läskigt.
Hur som helst så menade A att om jag bara litar på henne och går upp till målvikt så kommer det bli lättare sen. Och att det är väl bättre att göra det nu när jag har stöd än att jag stannar här, med några centimeter kvar till mållinjen och med en massa arga demoner som kommer göra allt för att dra mig tillbaka till den sjuka världen. Jag vet att om jag stannar nu så kommer det inte bli bra. Jag måste våga köra raka vägen nu, inte titta bakåt.
Så igår tog jag ut 4 av mina minsta jeans, sådana jag haft i typ tio år och som alltid suttit på gränsen till tajt och som jag alltid haft som en egen liten gräns för hur jag får se ut. Inte större än att jag kommit i dem har mantrat set ut. Och det går ju inte längre, för om jag ska upp i målvikt så kommer jag inte kunna ha dem längre. Så jag klippte helt enkelt sönder dem. Jävligt skönt måste jag säga, destroy-moment! Lite jobbigt men samtidigt så jublade den friska jag. Och imorse på vägningen så hade jag upp ett kilo till. Jobbigt? JA! Jublade mitt friska jag? Absolut! På något sätt så har jag accepterat tanken att jag aldrig mer kommer bli sådär smal mer, utan min nya kropp kommer se vuxen ut och det är nog helt ok. Nu har jag 1,5 kilo kvar och det kommer säkert kännas skitjobbigt att gå upp dem men samtidigt så vet jag att det är bara att göra, inte tänka och känna utan bara GÖR.
Oj, vad jag skriver. Snart kommer en söt vän och ska äta middag så det är nog bäst jag börjar fixa den!

Hej alla, nystart av bloggen, nytt år och en början på ett nytt jag. Sen jag skrev i somras har det hänt en hel del. Vi har flyttat till en tvåa, min första egna lägenhet! Eller ja, delar med pojkvännen, men halva är ju min:) jag har börjat nytt jobb, men framförallt har jag påbörjat en ätstörningsbehandling. Jag går sedan den 26 oktober på dagvård vilket betyder att jag är där mellan åtta till sex varje dag och äter nästan alla mål där.
Jag går med ett gäng andra tjejer som alla har någon sorts ätstörning och av allt som är bra med behandlingen så är det gemenskapen med de andra tjejerna som är den absolut största behållningen. Alla skratt, alla samtal, allt stöd och vår sammanhållning är ovärderlig. Känslan att kunna prata med alla och att de förstår exakt vad man menar är jättemycket värt.
Utöver det så har jag en helt underbar behandlare som har hittat nycklar till mina känslor som jag knappt förstår hur hon har hittat. Men jag har fått så många nya insikter och nya sätt att tänka.
Sitter i taxin hem nu, min första utslussdag. Alltså när man gått mer än halvtid börjar man slussas ut succesivt genom att gå kortare dagar, färre dagar osv. Och idag är det alltså min första halvdag. Känns läskigt men bra. Läskigt för att slutet är närmare än början och jag är rädd för slutet. Rädd för att behöva lämna tryggheten, rädd för att inte klara mig utan allt stöd, rädd för att ätstörningen ska sluka mig igen. Kloka a, min behandlare, säger att det är normalt att vara rädd men det gör det inte lättare, bara mer uthärdligt:)

Hej alla,
Jag ska ta upp bloggen igen men den här sommaren har varit totalt kaos, eller det har hänt så otroligt mycket att jag knappt haft tid att rensa tankarna själv.
Det hela började ju i början av juli då jag berättade för min omvärld om min ätstörning, och framförallt för min pojkvän. Detta resulterade i att han fick en jättechock och att vårt förhållande fick en törn. Han kände sig sviken för att jag inte sagt något tidigare, ansvarig för att han inte sett, och orolig över hur mitt liv kommer att se ut och om jag orkar ta tag i detta. Och dessutom har han svårt att veta vad jag gör nu och om jag fortfarande ljuger om mitt beteende. Jag förstår honom totalt men vet ändå inte vad jag ska göra åt det. JA, jag har ljugit, men någonstans är ju det en del av sjukdomen.. Sedan den dagen jag berättade allt har jag inte kräkts en enda gång, vilket aldrig annars hänt under en så lång sammanhängande tid, och det är jag så oerhört stolt över. Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Jag som använt toaletten som ett kar för all ångest har lyckats med det jag skämts över absolut mest. Det enda jobbiga nu är att jag är så fruktansvärt rädd att falla dit igen, jag drömmer om att jag gör det, natt efter natt och vaknar med tokångest, men kanske är det ett sätt för mitt huvud att bearbeta rädslan?? Och sedan så är det jobbigt att min pojkvän inte riktigt vågar lita på att jag inte gör det. Han vill tro och är superbra som stöd men jag ser att han är jätterädd att jag ska falla dit igen. Maten är ju lättare att se att jag fixar bättre, likaså att jag faktiskt blir lite större men det andra..
Hur som helst är det väldigt mycket nystart denna höst. Vi ska sälja hans lilla etta och köpa något större ihop, jag ska börja nytt jobb, och jag ska bli frisk. Det låter som en bra höst!!!
Kram

Efter en veckas lugn på landet med söta barn och underbara syster m man är jag tillbaka i stockholm. Men bara för en dags tvättande och packande. Kl 05.30 i natt åker jag och 11 vänner till kroatien för en veckas segling!!! Ska bli underbart! Och jag ska klara denna vecka utan att minska på mat, kompensera eller få ångest. Det kommer bli mycket alkohol, mycket mat och självklart inte den mat som monstret vill äta utan pasta, chips, röror, ja helt enkelt god mat. Och dessutom absolut ingen chans att röra på sig. En utmaning och säkert svårt som tusan, ja, men också så kul! Varför ska inte jag kunna få njuta av allt detta då alla andra gör det??
Upptäckte i morse att jag gått upp ett kilo sen jag började den här resan och jag blev förvånad och sen lite undrande. Vad skulle jag tycka?? Ångesten som jag trodde skulle välla fram kom liksom inte så hårt så jag mest stod och tänkte ja, ha... undrar var det kilot satte sig och sen att det är väl lika bra, någongång ska de ju komma. Nu är jag inte sådär jätteunderviktig utan mer smal men ska nog upp en 5 kilo för att må bra, så då är väl 1 av 5 helt ok..?? Nästa kilo kanske orskar tokångest, vad vet jag men då får jag ta det då. Medvetet närvarande! Fick en bok av syster om medvetet närvarande och jag har lärt mig massor av bara de första sidorna, kan verkligen rekommendera läsning om det!
Så lycka till till mig så återkommer jag om en vecka!
Kramar

Herregud vad kroppen reagerar på att jag plötsligt börjar göra normala saker som att inte träna minst en timme varje dag och äta grönsaker tills magen ser ut som en bongotrumma...  Idag till exempel.. Gick upp vid halv tio och åt frukost, lekte bondgård(ja, det kan man göra, jag byggde bla en väldigt fin spis, gjorde socker och döpte 5 kaninungar som min systerdotter helt plötsligt hade skapat:) och sen hoppade jag lite studsmatta med min andra systerdotter och sen åkte vi snabbt iväg till ikea. Hade inte ätit lunch innan då ingen annan gjorde det och jag lever mitt liv mycket nu via härmning, tänker att det är ju ändå inte mycket jag gör rätt..:) Men då vid ett-tiden bara tokdog jag! Blodsockret var nere på noll och jag orkade knappt ta mig ut ur bilen, jag villa ha mat NU. Så vi åkte till nåt fik och jag tog första bästa macka, nu blev det en med ost och skinka, massa smör och på vitt bröd. Hade aldrig annars valt den  men nu var det liksom ingen fundering utan jag bara kände att jag var tvungen att äta. Så jäkla skönt! Och efter det blev jag mig själv igen. Men själva grejen var bara att jag aldrig annars varit så känslig om jag inte ätit ordentligt. Har ju lyckats gå utan någon vidare näring under en längre tid och då jag dessutom tränat men då har kroppen liksom bara lunkat på. Nu verkar det som att den fattat att nu kan jag få mat regelbundet, nog bäst att säga till när jag inte får det. Och om det är så så tackar jag kroppen, tack tack! Jag behöver nog en påminnelse då och då...!
Ännu en bra dag, och tack förretsen de som skriver kommentarer här! TAck för att ni hittat hit och för att ni verkar vara precis sådana personer som jag vill se, alltså personer som bestämt sig för att värdera livet och leva det på riktigt!
Kramar!!!

På landet med min syster och hennes big family. Ska ta det lugnt, leka med barn, dricka vin och äta god mat i en vecka nu. Min syster har alltid varit en av de största stöttestenarna i bråket med tankarna och därför känns det skönt att hänga här en vecka nu. Hon fattar, lyssnar och är tillräcklig ärlig och hård att hon vågar utmana the bad thoughts..
Är stolt idag, åt lunch själv på stan innan tåget hit gick och då min normala lunch hade bestått av keso, skinka eller något annat spännande utan kolhydrater så styrde jag idag trotsigt mina steg mot sandys, åt en sub med massa fyllning och orkade inte ens fundera på hur nyttigt det var. Istället var jag mest jäkligt nöjd över hur gott det var! Och nej, man rullar inte ut ur affären, är inte mätt hela dagen eller är en dålig människa för att man går in på sandys, nej för jag är redan hungrig igen, jag är glad och allt känns ok. Så det så!!!

Jag är på väg nu. I 14 år har jag levt nästan som på halvtid, eller tre kvartstid iallafall. Jag har haft ett fungerande liv, otroligt socialt, normalt, kul och som förväntat av en ung tjej. Men hela tiden har jag haft ett litet monster längst bak i huvudet som bestämt allt som har med mat, kropp och träning att göra. Jag har då och då vågat berätta om mitt monster till vänner och familj och då bestämt att nu ska det bort. Men alla dessa gånger har jag liksom bara velat ta bort lite grann, inte helt. Lite som att ja men ok, du får bestämma en bit och jag bestämmer en bit och så lever vi så lyckliga i resten av livet. Och det säger ju sig själv, det fungerar INTE.
Den här gånger är det annorlunda. Den här gången ska mostret bort totalt.
Jag har bestämt mig och denna långa resa är något jag måste göra. Jag skulle rent praktiskt kunna leva så här i resten av mitt liv, så sjuk är jag inte rent fysiskt, men jag tycker inte att det här är kul längre. Inte det minsta faktiskt. Varför får inte jag bakisäta pizza när alla andra gör det? Varför intalar monstret mig att en liten jäkla fånig räksallad skulle vara så himla mycket godare? Och varför ska jag up och springa kl 05.30 när den varma sängen lockar mycket mer?
Nej, ett liv, en chans att få uppleva det på riktigt. Och då innebär väl att leva på riktigt även att få göra allt det som erbjuds, utan att behöva tacka nej till allt som är gott. Jag är såå trött på att behöva intala mig själv att jag inte vill ha allt det där som min kropp tydligen har ett sug efter, jag är helt enkelt väldigt trött på att ha en ätstörning. Vill inte vara den där smala, frusna saken. Vill leva, njuta och ha energi.
När jag för någon vecka sedan satte upp mål för var jag vill komma i min resa mot ett friskt liv, kom fyra punkter upp;
-Träning, jag vill kunna träna för att jag tycker att det är kul och jag vill bli stark.
-Energi, jag vill ha massor av energi.
-Lust, jag vill ha lust till all mat och kunna äta vad jag vill, när jag vill utan att fundera så mycket över det.
-Lycka, jag vill kunna känna mig helt och ärligt lycklig. Vet att dåliga dagar kommer men den lyckliga jag ska vara den starkaste!
Dessa mål skapar tell, därav bloggens namn. Tell är mitt mål och den bild jag ska ta fram så fort jag tvekar eller inte vet vad allt ska leda till. Tell är en normalviktig, glad tjej med massor av energi som gör det hon har lust till.
Som sagt, jag är på väg nu!!!