Tillbaka
Hej alla,
Jag ska ta upp bloggen igen men den här sommaren har varit totalt kaos, eller det har hänt så otroligt mycket att jag knappt haft tid att rensa tankarna själv.
Det hela började ju i början av juli då jag berättade för min omvärld om min ätstörning, och framförallt för min pojkvän. Detta resulterade i att han fick en jättechock och att vårt förhållande fick en törn. Han kände sig sviken för att jag inte sagt något tidigare, ansvarig för att han inte sett, och orolig över hur mitt liv kommer att se ut och om jag orkar ta tag i detta. Och dessutom har han svårt att veta vad jag gör nu och om jag fortfarande ljuger om mitt beteende. Jag förstår honom totalt men vet ändå inte vad jag ska göra åt det. JA, jag har ljugit, men någonstans är ju det en del av sjukdomen.. Sedan den dagen jag berättade allt har jag inte kräkts en enda gång, vilket aldrig annars hänt under en så lång sammanhängande tid, och det är jag så oerhört stolt över. Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Jag som använt toaletten som ett kar för all ångest har lyckats med det jag skämts över absolut mest. Det enda jobbiga nu är att jag är så fruktansvärt rädd att falla dit igen, jag drömmer om att jag gör det, natt efter natt och vaknar med tokångest, men kanske är det ett sätt för mitt huvud att bearbeta rädslan?? Och sedan så är det jobbigt att min pojkvän inte riktigt vågar lita på att jag inte gör det. Han vill tro och är superbra som stöd men jag ser att han är jätterädd att jag ska falla dit igen. Maten är ju lättare att se att jag fixar bättre, likaså att jag faktiskt blir lite större men det andra..
Hur som helst är det väldigt mycket nystart denna höst. Vi ska sälja hans lilla etta och köpa något större ihop, jag ska börja nytt jobb, och jag ska bli frisk. Det låter som en bra höst!!!
Kram
Jag ska ta upp bloggen igen men den här sommaren har varit totalt kaos, eller det har hänt så otroligt mycket att jag knappt haft tid att rensa tankarna själv.
Det hela började ju i början av juli då jag berättade för min omvärld om min ätstörning, och framförallt för min pojkvän. Detta resulterade i att han fick en jättechock och att vårt förhållande fick en törn. Han kände sig sviken för att jag inte sagt något tidigare, ansvarig för att han inte sett, och orolig över hur mitt liv kommer att se ut och om jag orkar ta tag i detta. Och dessutom har han svårt att veta vad jag gör nu och om jag fortfarande ljuger om mitt beteende. Jag förstår honom totalt men vet ändå inte vad jag ska göra åt det. JA, jag har ljugit, men någonstans är ju det en del av sjukdomen.. Sedan den dagen jag berättade allt har jag inte kräkts en enda gång, vilket aldrig annars hänt under en så lång sammanhängande tid, och det är jag så oerhört stolt över. Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Jag som använt toaletten som ett kar för all ångest har lyckats med det jag skämts över absolut mest. Det enda jobbiga nu är att jag är så fruktansvärt rädd att falla dit igen, jag drömmer om att jag gör det, natt efter natt och vaknar med tokångest, men kanske är det ett sätt för mitt huvud att bearbeta rädslan?? Och sedan så är det jobbigt att min pojkvän inte riktigt vågar lita på att jag inte gör det. Han vill tro och är superbra som stöd men jag ser att han är jätterädd att jag ska falla dit igen. Maten är ju lättare att se att jag fixar bättre, likaså att jag faktiskt blir lite större men det andra..
Hur som helst är det väldigt mycket nystart denna höst. Vi ska sälja hans lilla etta och köpa något större ihop, jag ska börja nytt jobb, och jag ska bli frisk. Det låter som en bra höst!!!
Kram
