Första dagen
Så där ja, första dagen på mitt nya liv:) och nu ska jag verkligen fixa det här! Jag ska gå ut och leva! Det blev en väldigt speciell dag igår. Så otroligt fin. Det är så konstigt när det handlar om en dag som jag har gått och tänkt på sedan jag började på capio. Funderat över hur jag kommer må, hur det kommer kännas.. Jag har fruktat den eftersom att jag varit så rädd för att inte känna mig redo. Och det är nog det jag kommer få jobba mest med, att våga känna mig frisk! Jag läste en text jag skrivit om min kamp efter en omöjlig perfektionism, att kämpa efter något som aldrig uppnås och att aldrig landa tryggt som jag skrev under capiotiden. Den avslutades med några rader jag skrev nu, om att jag faktiskt har landat nu, en mellanlandning på väg till ett nytt liv, en plats där jag vill stanna. Jag fick så många fina ord av alla. Att jag var en stor inspirationskälla, att jag har förmågan att leda en grupp, att jag lyser och att jag har så många möjligheter att gå ut och följa mina drömmar nu. Gå ut och lev!!! Sa arminda och Amanda som var sjuk skrev ett brev om att hon kände att jag verkligen är redo nu, att jag kommer ha mina dåliga dagar men alltid, alltid kommer ljuset tillbaka snart! Att jag är en så bra person.. Jag kommer sakna allt och alla något helt otroligt. V, J, Å, alla behandlare, tryggheten, maten, stället... Men nu ska jag skapa samma trygghet och härliga känsla här, i mitt riktiga, fina liv! Efter en lyxmiddag då jag blev utbjuden på mäster Anders av Andreas igår somnade jag lycklig och säker på att jag kommer att fixa det här! För min skull, och den lilla treåriga Annes skull och gör att jag vill och förtjänar det!
dan före dan före dan..:)
Jaha, då är det snart dax då! Nu är det upp till mig att fixa det här. Välja rätt väg och rätt liv. Ska snart fundera på vad jag ska säga på avslutet på torsdag. Sedan ska jag skriva pressreleaser, köra pilates för första gången och fika med E idag, nice!
Jobbet ringde just.. lite jobbigt då jag jag inte riktigt vill stanna där.. min pr-kurs känns superkuloch jag vill snarare in i den branschen. Samtidigt vill jag inte säga upp mig innan jag vet exakt vad jag vill. Men men, behöver inte planera allt nu, ta den här dagen först, sen imorn, sen nästa dag...:)
Jobbet ringde just.. lite jobbigt då jag jag inte riktigt vill stanna där.. min pr-kurs känns superkuloch jag vill snarare in i den branschen. Samtidigt vill jag inte säga upp mig innan jag vet exakt vad jag vill. Men men, behöver inte planera allt nu, ta den här dagen först, sen imorn, sen nästa dag...:)
Last week
Herre gud vad tiden har gått snabbt. På torsdag slutar jag på Capio.. Känns helt sjukt. Och jag är livrädd!
Det som var ett stort monster i mitt huvud förr och som bara skrek och domderade helt utan att lyssna på någon annan har visserligen nu degraderats till ett par små svarta figurer. De sitter på en liten avsats någonstans och skriker och tjatar. De säger åt mig att jag är fel ute, att jag måste skärpa mig, att det kommer gå åt helvete om jag fortsätter så här utan kontroll. Att jag kommer sluta olycklig, misslyckad, ensam, fet, ful och jävlig. Och att varje gång som jag struntar i att lyssna på dem så är jag ett steg närmare misslyckad. De ber mig att planera mer, kontrollera mer, träna mer, inte vara så säker på att jag är bra som jag är. De skriker allra högst de dagar som är lite jobbiga, typ när jag är bakis, trött, sjuk eller helt utan planer. Och nu börjar de hota att ta över mitt liv igen, nu bestämmer ju inte Capio längre. Nu har jag ju bara mig själv att lita på.
Jag är livrädd för dem, eller nej, snarare för deras hot. Samtidigt så har jag en trygghet som säger att det kommer att gå bra den här gången. Jag behöver ju faktiskt inte lyssna på det där. Snarare be dem dra åt helvete, hålla käften och låt mig va! Jag är värdefull och älskad precis som jag är, för att jag är jag. De där hoten är bara tecken på att ätstörningen är jävligt hotad just nu, att jag mer och mer väljer bort den. Att jag väljer att gå rätt väg trots hot och skrik.
Jag fick lära mig en bra grej förra veckan. Absoluta värden kontra mått. Absoluta värden i livet är kärlek, självkänsla, värde och trygghet. Det är sådant som alltid finns där, som är absolut, som inte rubbas och som inte är förhandlingsbart. Mått däremot, är saker som vikt, utseende, vänner, jobb, status etc. Det är saker som ändras hela tiden, som kommer och går. Och absoluta värden och mått är inte kompatibla. Det går inte att jämföra dem.
Jag har under större delen av mitt liv försökt styra de absluta värdena med mina mått och trott att jag har varit tvungen att göra det. Att måtten bestämmer hur mycket jag är värd. Att för att vara bra och älskad så måste jag ha högsta betyg på allt. Och om jag inte känner mig bra en dag så är det fel någonstans. Fel på vikten, fel på mig, för få vänner, fel jobb, etc. Jag har inte förrän nu fattat att man faktiskt kan ha en dålig dag utan anledning och att även om det känns jävligt jobbigt en dag så är jag lika älskad, bra och värd ändå. Och att jag måste börja känna den kärleken till mig själv oavsett vad. Att jag måste be de där svarta figurerna att just hålla käften, så där säger man inte till någon! Och sen får jag inse att de kommer skrika och tjata men att jag inte behöver lyssna. Jag får helt enkelt bara låte dem vara. De får sitta där och tjata tills de tröttnar. För jag bestämmer hur jag vill ha det nu!
Jag känner när jag skriver det här att jag kommit rätt långt! Längre än jag trott och vågat hoppats på. Men det känns inte som jag trodde. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag har siktat mot, men dit jag har kommit nu är en bra plats och jag har vunnit massor på vägen. Nu väntar en annan kamp. En kamp för att hålla fast vid det här, fortsätta att utvecklas och träna på min självkänsla varje dag. Och den ända som kan göra den kampen är JAG. Och jag ska göra det för min framtid. För den lilla treåringen som var stolt, modig, glad och trotsig. För mina barn. För mina drömmar. För att jag vill ha ett riktigt roligt liv. Och för att jag är värd det!!!
Det som var ett stort monster i mitt huvud förr och som bara skrek och domderade helt utan att lyssna på någon annan har visserligen nu degraderats till ett par små svarta figurer. De sitter på en liten avsats någonstans och skriker och tjatar. De säger åt mig att jag är fel ute, att jag måste skärpa mig, att det kommer gå åt helvete om jag fortsätter så här utan kontroll. Att jag kommer sluta olycklig, misslyckad, ensam, fet, ful och jävlig. Och att varje gång som jag struntar i att lyssna på dem så är jag ett steg närmare misslyckad. De ber mig att planera mer, kontrollera mer, träna mer, inte vara så säker på att jag är bra som jag är. De skriker allra högst de dagar som är lite jobbiga, typ när jag är bakis, trött, sjuk eller helt utan planer. Och nu börjar de hota att ta över mitt liv igen, nu bestämmer ju inte Capio längre. Nu har jag ju bara mig själv att lita på.
Jag är livrädd för dem, eller nej, snarare för deras hot. Samtidigt så har jag en trygghet som säger att det kommer att gå bra den här gången. Jag behöver ju faktiskt inte lyssna på det där. Snarare be dem dra åt helvete, hålla käften och låt mig va! Jag är värdefull och älskad precis som jag är, för att jag är jag. De där hoten är bara tecken på att ätstörningen är jävligt hotad just nu, att jag mer och mer väljer bort den. Att jag väljer att gå rätt väg trots hot och skrik.
Jag fick lära mig en bra grej förra veckan. Absoluta värden kontra mått. Absoluta värden i livet är kärlek, självkänsla, värde och trygghet. Det är sådant som alltid finns där, som är absolut, som inte rubbas och som inte är förhandlingsbart. Mått däremot, är saker som vikt, utseende, vänner, jobb, status etc. Det är saker som ändras hela tiden, som kommer och går. Och absoluta värden och mått är inte kompatibla. Det går inte att jämföra dem.
Jag har under större delen av mitt liv försökt styra de absluta värdena med mina mått och trott att jag har varit tvungen att göra det. Att måtten bestämmer hur mycket jag är värd. Att för att vara bra och älskad så måste jag ha högsta betyg på allt. Och om jag inte känner mig bra en dag så är det fel någonstans. Fel på vikten, fel på mig, för få vänner, fel jobb, etc. Jag har inte förrän nu fattat att man faktiskt kan ha en dålig dag utan anledning och att även om det känns jävligt jobbigt en dag så är jag lika älskad, bra och värd ändå. Och att jag måste börja känna den kärleken till mig själv oavsett vad. Att jag måste be de där svarta figurerna att just hålla käften, så där säger man inte till någon! Och sen får jag inse att de kommer skrika och tjata men att jag inte behöver lyssna. Jag får helt enkelt bara låte dem vara. De får sitta där och tjata tills de tröttnar. För jag bestämmer hur jag vill ha det nu!
Jag känner när jag skriver det här att jag kommit rätt långt! Längre än jag trott och vågat hoppats på. Men det känns inte som jag trodde. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag har siktat mot, men dit jag har kommit nu är en bra plats och jag har vunnit massor på vägen. Nu väntar en annan kamp. En kamp för att hålla fast vid det här, fortsätta att utvecklas och träna på min självkänsla varje dag. Och den ända som kan göra den kampen är JAG. Och jag ska göra det för min framtid. För den lilla treåringen som var stolt, modig, glad och trotsig. För mina barn. För mina drömmar. För att jag vill ha ett riktigt roligt liv. Och för att jag är värd det!!!
Högtrafik
Hej,
Söndageftermiddag och en konstig känsla i hela mig. Högtrafik i huvudet, nära till tårar samtidigt som det börjar ljusna någonstans där borta. Vet inte var jag har mig själv, om det är hållbart det jag har byggt upp, vem jag håller på att skapa och om resan uppför berget är halvvägs, knappt påbörjad eller bara några meter innan toppen. Så mycket som jag inte vet.
Tre veckor kvar. Tre av 17 veckor. Jag har varit på Capio i 14 veckor... herregud.. Var har tiden tagit vägen. Vad har jag gjort av min tid. Har jag kommit någonstans överhuvud taget? Kommer jag falla handlöst när jag är klar? Inbillar jag mig bara att jag mår bättre? Känns som att jag måste börja gå igenom mina steg, se vad jag har vunnit..
* Jag tränar inte sex dagar i veckan.
* Jag kan äta kolhydrater, och kan även göra det när jag äter själv och ingen ser.
* Jag kan titta på mina tankar uppifrån och börjar lära mig att det är mitt val hur jag tolkar verkligheten.
* Jag har ätit 5 mål om dagen varje måndag till fredag i 14 veckor.
* Jag har vågat säga ifrån och säga till vad jag vill i fler och fler situationer.
* Jag har ifrågasatt mitt jobb och hittat en utbildning som jag tycker känns kul.
* Jag har börjat älska yoga och inser att det är mer jag än att springa och spinna livet ur mig nästan varje dag.
* Jag har gått upp ivikt.
* Jag har slängt alla mina gamla byxor som jag har haft i mer än tio år..
* Jag har köpt nya byxor i stl 27 och det känns helt ok, till och med bra:)
* Jag har lärt mig att se mönster vad som påverkar mig och hur jag mår.
* Jag har träffat underbara människor som jag aldrig annars skulle ha träffat.
* Jag har inspirerat till friskhet och glädje.
* Jag har lärt mig förstå hur bra mindfulness är, att leva dag för dag och välja tankar och kunna fokusera.
* Jag har lärt mig att det är ok att känna det jag gör, känner jag mig arg är det helt ok och då måste jag säga ifrån.
* Jag har lärt mig att det är ok att inte vara sams med alla, världen går inte under.
* Jag har lärt mig att jag är helt ok även om jag inte gör något jämt.
* Jag har börjat förstå att jag inte måste regissera mitt liv, människor runt om mig kommer att finnas kvar ändå.
* Jag har fått en förklaring till all min oro och jag har börjat jobba med den, jag behöver inte planera hela mitt liv, det går bra ändå.
* Jag har lärt mig att acceptera val som jag har gjort, det blev så och det duger bra!
* Jag har lärt mig att ta till alternativa lösningar för att lindra ångest och oro, och börjar förstå att om det känns fel någonstans så behöver det inte bero på att jag är ful, tjock eller har gjort något fel.
* Jag har lärt mig att se det som går bra snarare att än att bara se det som varit fel, två steg fram och ett steg bak leder frammåt i långa loppet.
* Jag har börjat inse hur sjuk jag har varit och jag har börjat inse att de långsiktiga positiva konsekvenserna av att bli frisk är tusen gånger värt att göra den här resan. De långsiktiga negativa konsekvenserna av att fortsätta att vara sjuk är värre än något annat.
* Jag har börjat känna små små känslor av äkta stolthet och självkänsla någonstans inne i mig själv.
Slutsats.. jag har nog kommit en bit ändå.. Det är bara att fortsätta att kämpa och inse att jag alltid har ett val. Vilken väg vill jag gå idag, just precis nu? Det är bara jag som kan välja.
Söndageftermiddag och en konstig känsla i hela mig. Högtrafik i huvudet, nära till tårar samtidigt som det börjar ljusna någonstans där borta. Vet inte var jag har mig själv, om det är hållbart det jag har byggt upp, vem jag håller på att skapa och om resan uppför berget är halvvägs, knappt påbörjad eller bara några meter innan toppen. Så mycket som jag inte vet.
Tre veckor kvar. Tre av 17 veckor. Jag har varit på Capio i 14 veckor... herregud.. Var har tiden tagit vägen. Vad har jag gjort av min tid. Har jag kommit någonstans överhuvud taget? Kommer jag falla handlöst när jag är klar? Inbillar jag mig bara att jag mår bättre? Känns som att jag måste börja gå igenom mina steg, se vad jag har vunnit..
* Jag tränar inte sex dagar i veckan.
* Jag kan äta kolhydrater, och kan även göra det när jag äter själv och ingen ser.
* Jag kan titta på mina tankar uppifrån och börjar lära mig att det är mitt val hur jag tolkar verkligheten.
* Jag har ätit 5 mål om dagen varje måndag till fredag i 14 veckor.
* Jag har vågat säga ifrån och säga till vad jag vill i fler och fler situationer.
* Jag har ifrågasatt mitt jobb och hittat en utbildning som jag tycker känns kul.
* Jag har börjat älska yoga och inser att det är mer jag än att springa och spinna livet ur mig nästan varje dag.
* Jag har gått upp ivikt.
* Jag har slängt alla mina gamla byxor som jag har haft i mer än tio år..
* Jag har köpt nya byxor i stl 27 och det känns helt ok, till och med bra:)
* Jag har lärt mig att se mönster vad som påverkar mig och hur jag mår.
* Jag har träffat underbara människor som jag aldrig annars skulle ha träffat.
* Jag har inspirerat till friskhet och glädje.
* Jag har lärt mig förstå hur bra mindfulness är, att leva dag för dag och välja tankar och kunna fokusera.
* Jag har lärt mig att det är ok att känna det jag gör, känner jag mig arg är det helt ok och då måste jag säga ifrån.
* Jag har lärt mig att det är ok att inte vara sams med alla, världen går inte under.
* Jag har lärt mig att jag är helt ok även om jag inte gör något jämt.
* Jag har börjat förstå att jag inte måste regissera mitt liv, människor runt om mig kommer att finnas kvar ändå.
* Jag har fått en förklaring till all min oro och jag har börjat jobba med den, jag behöver inte planera hela mitt liv, det går bra ändå.
* Jag har lärt mig att acceptera val som jag har gjort, det blev så och det duger bra!
* Jag har lärt mig att ta till alternativa lösningar för att lindra ångest och oro, och börjar förstå att om det känns fel någonstans så behöver det inte bero på att jag är ful, tjock eller har gjort något fel.
* Jag har lärt mig att se det som går bra snarare att än att bara se det som varit fel, två steg fram och ett steg bak leder frammåt i långa loppet.
* Jag har börjat inse hur sjuk jag har varit och jag har börjat inse att de långsiktiga positiva konsekvenserna av att bli frisk är tusen gånger värt att göra den här resan. De långsiktiga negativa konsekvenserna av att fortsätta att vara sjuk är värre än något annat.
* Jag har börjat känna små små känslor av äkta stolthet och självkänsla någonstans inne i mig själv.
Slutsats.. jag har nog kommit en bit ändå.. Det är bara att fortsätta att kämpa och inse att jag alltid har ett val. Vilken väg vill jag gå idag, just precis nu? Det är bara jag som kan välja.
