tellyou

Hello! På väg i bilen mot Helsingör och Danmark! Vi ska äta lunch i nån fiskehamn och sen gå runt i Helsingör och bada! Ska bli riktigt nice. Igår efter att vi kom fram hann vi med ett dopp i havet innan middagen, var riktigt riktigt skönt. Annars funkar det bra här, vi bor hos mamma och hennes man. Hennes man gör mig visserligen totalt galen med sitt ständiga prat, rökande och tråkiga skämt. Men det får liksom vara och jag får försöka stå ut. Mamma funkar det mkt bättre med, får försöka se henne för det hon är, bra och dåliga sidor. Och hon är väldigt gullig och vill bara bra, bara mitt tålamod som tar slut ibland.. Föräldrar är väl alltid ett litet speciellt ämne. Snart åker vi över på båten! Ciao!

Okej, måste bara få avreagera mig... Är sur och arg på en annan som är sur. Men sen kom jag hit och läste gulliga och glada kommentarer och känner att skit samma. Det är ändå alltid de som är sura som har det värst. Så om jag är glad och låter den sura va så är det jag som går som vinnare ut ur striden. Ha! Har spenderat dagen på en filt i en park med en extremt varm sol ovanför. Ätit ett halvt kilo jordgubbar. Tittat på två fotbollsmatcher trots att jag bryr mig totalt nada. Druckit rosevin på en solig balkong och ätit en härlig sommarmiddag med sill och grejer med a:s mor och bror. Imorn bär det av till Skåne och mamsen! Suss gott!

Goddagens. Härligt att vakna utan att huvudet dunkar och kroppen känns som en stock. Igår var en väldigt trött dag för min lilla kropp, men det var det värt. Midsommar blev väldigt väldigt lyckad! Vi var ett glatt gäng på ca 30 personer som hängde på Solsidan(japp, där tv.serien spelades in:). Det var strålande väder, massa god mat, roliga lekar och dans fram till morgonen. Och det bästa av allt är att det var den första i princip friska midsomar jag haft. Det var en lycka att äta tårta utan att fundera på om det var bra eller inte. Potatis och paj är verkligen gott och kladdkakan fick också plats. Jag är så jäkla glad och stolt och nöjd över mig själv. Det är sådana här dagar som gör att jag fortsätter kämpa varje dag trots att det ibland känns som att kroppen växer och demonerna gastar för fullt. Jag märker hur mycket enklare mitt liv blir. Minns så många gånger när jag förstört festfyllda dagar med att låta demonerna styra. Hur jag tappat all koncentration på livet och det glada och endast sett den svarta tunnel framför mig som ätstörningen styrt mig in i. Hur jag sedan dagen efter endast haft ångest över mitt beteende och hatat mig själv och lovat att aldrig mer.. Igår var inte en sådan dag. Igår vaknade jag lycklig, absolut bakis, trött och allmänt seg, men äkta. Det var jag som firade midsommar, inte en ångeststyrd person utan lust.
Idag är det sol på en blå himmel och jag tror att vi ska möta upp A o P för en lång promenad eller en skärgårdsbåt! Blir nice!

Å, idag är det första dagen på semestern och även midsommar! Så nice!
Dagen ska spenderas på solsidan med ett gäng härliga människor, god mat, dans, vin, grill, snaps, bastu, bad och ett stort dansgolv. Känns mycket lovande!Hoppas ni får en härlig dag!

Sommarlov!!! Äntligen sex underbara veckor av ledighet, inte sjukskrivning utan ledigt på riktigt! Hade mötet med chefen idag. Shit vad jag var nervös. Men det gick finfint! De gillar mig. Ja, de gillar mig faktiskt så mycket att de vill att jag fortsätter. Vi pratade lön och som jag redan visste så blir den låg. Väldigt låg tom men jag får en hel del förmåner så det blir nog bra ändå. Har ju klarat mig hittills på sjuklön så borde väl funka nu med. Får se det som en nystart. Detta är ju botten och sen klättrar man uppåt. Jag jobbar med det jag vill, med trevliga människor, sjukt nära och så. Så blir topp! Ska dessutom få utbildning och det är alltid nice! Nu är det inte mycket som är fel i mitt liv. Ligger och läser en ny deckare, bikinin är på, vinet inför midsommarfirandet imorn ligger på kylning och hela semestern är fullbokad av roliga saker. Fyra dagar i Helsingborg hos mor. En vecka med a som är tänkt till spontangrejer med kompisar, tio dagar på Gotland och sen två veckor i spanien. Sommaren avslutas med kräftskiva, långhelg i Falkenberg med hela gänget och en helg senare kräftskiva på e:s egen ö. I Love sommar! Och jag älskar mitt liv just nu! Ska fira kvällen i min ensamhet eftersom att a jobbar sent. Igår hängde vi på gården, ett grymt aw-ställe i Stockholm så rätt nice med egenkväll. Kyckling och melonsallad och ett glas vin! Glad midsommar allihopa!!! Kram från mig

Sushi, en filt, underbart fin sommarkväll och söta F. En väldigt härlig tisdagskväll! Det var ett tag sen vi sågs och hon har hunnit göra slut med sin pojkvän under tiden så det var mycket att prata om.

Vi kommer alltid in på diskussioner om livet, hur vi gör livet bäst, analyser och djupdykningar i det mesta. Igår var vi dessutom extremt ärliga. Jag fick höra att det är väldigt tydligt vem jag tycker om och vem jag inte tycker om om. F menar att det syns och märks snabbt om jag gillar en person eller inte. Att hon undrar lite hur jag tänker och om jag inte tycker att det kan vara otrevligt att avvisa någon som jag inte tycker om.

Jag vet att hon syftar på tillfällen då vi är många, kanske en stor middag, fest el liknande. Och jag vet att jag allt som oftast ser till att omge mig med människor jag gillar. För mig handlar det inte om att vara otrevlig, för mig handlar det om att ta ansvar över min kväll. Det krävs två för ett trevligt samtal och om människan jag pratar med inte ger något tillbaka, så klickar vi inte och då går jag vidare.

Jag vet att jag pratar mycket, kan sätta igång ett bra samtal, lyssnar och frågar och får ofta människor att känna sig "bra". Jag är inte blyg och tyst utan tror faktiskt att jag är väldigt trevlig och kul att hänga med. Men ibland kan jag känna att jag vill ha lika mycket tillbaka. Att den jag pratar med lyssnar och frågar lika mycket. Jag behöver också frågor och känna att jag är intressant. Och därför så ger jag mig inte förrän jag hittar en person som klickar lika bra med mig som jag klickar med den. Sen om det kan tyckas otrevligt så får det väl göra det. Men bara för att jag är den som har lätt för mig i sociala sammanhang är det väl inte mitt ansvar att alla trivs? Ingen skulle säga att en blyg person är otrevlig bara för att den inte pratar med alla. Jag vill inte prata med alla, jag vill hitta intressanta, och roliga människor som fastnar i mitt minne och som tillsammans med mig skapar ett kul och spännande möte. Rätt eller fel? Jag tycker att det är rätt.

Jag som person är dessutom som en öppen bok. Det är väldigt lätt att se hur jag mår och vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Så det bidrar väl med att det tydligt syns om jag gillar en person eller inte. Men jag är hellre en färgstark person som visar känslor än en sval och behärskad människa som hela tiden tänker på hur jag "bör" vara eller hur andra ser mig. För mig är det mycket mer levande och kul. Och även så som jag alltid varit. Och jag är trött på att hitta fel på mig själv. Jag gillar min personlighet, med parantes för några saker kanske:) men det stora hela, och det tänker jag fortsätta vara. Tror det är bäst så!

Hej hej alla fina!
Tre dagar till semester. Tre dagar till sex veckors härliga sommarupplevelser! Och framförallt, sex veckor till att återfå en riktig sommar där jag mår som jag ska, inte som förra sommaren. Den värsta i mitt liv.. De veckorna unnar jag inte någon. Jag får en stor stor klump i magen när jag tänker på alla känslor och händelser som gjorde så fruktansvärt ont. Hur jag gråtandes berättar allt för A. Berättar om allt det som skriker, slåss och bråkar i mitt huvud. Och om att det gjort det i 14 långa år. Och hur han vänder sig emot, inte tar emot. Hur vi blir som främlingar som inte vet åt vilket håll vi kommer att gå.
Jag minns ångest, oro och ilska. Hur jag inte blir trodd och hur jag nästan blir lämnad ensam av den jag älskar för att han inte klarar av det nya jag som kommit fram. Vi åkte bort i två veckor, ovetandes om hur vi skulle komma hem. Pratade varje kväll. Diskuterade, grävde djupt i känslor och valde. Tillslut valde vi varandra och vi började om.

Jag är så glad av att vara där jag är idag och på ett sätt är jag samtidigt så oerhört glad över att det som hände förra sommaren faktiskt hände. Jag fick en chans att bli frisk. Jag fick en chans att göra en helomvändning i mitt liv och rensa upp i allt gammalt tovigt skit som gömdes långt där inne. Trodde inte att det kunde vara möjligt att må så så jag gör och samtidigt vara frisk. Det där lät kanske konstigt men jag trodde att för att få bli kallad frisk måste man äta allt, väga normalt och leva ett sunt liv. Och det trodde jag inte att jag kunde göra och samtidigt vara nöjd över mig själv. Jag trodde att jag skulle hata normalvikt. Hata att äta onyttigt, hata att inte vara sjukt smal.

Det visade sig att jag hade fel. Jag är nöjd nu. Jag tycker om mitt utseende och min kropp. Jag kan dock fortfarande inte våga lita på att den håller sig så här. Tror någonstans att jag kommer vakna upp tjockare än någon annan, missnöjd och ful. Så jag tror fortfarande att jag måste kämpa för att bara få vara. Och det är den kampen jag försöker slutföra nu. Det är nog kämpat. Jag måste få bara vara. Njuta av allt. Och samtidigt lita på att det inte kommer hända något på grund av det. Utan att det är så livet är konstruerat. Härligt, underbart och till för att levas. Jag får äta, slappa, njuta, skratta, gråta och bara vara. Jag får faktskt det. Det är sjukt vad bra det känns, måste bara fatta det fullt ut...

Lätt rastlös, tjat om att jag nog ätit lite för mycket, lugnet låter sig inte vara. Fast jag vet att jag inte ska lyssna, och jag vet att det är ok att känna alla känslor. Och jag vet att det kommer att gå över. Jag är egentligen väldigt glad och tllfreds just nu. Haft en grymt bra helg och om fyra dagar väntar sex långa veckors semester!
Råkade sätta på tv:n och fastnade på hyllningskonserten till Victoria och Daniel. Tårarna bara rinner, galet fint!
Mötet med E i fredags gick superbra, han förstod helt och fullt, vi satt och pratade i två timmar och jag gick därifrån både lättad och nöjd. Kvällen avslutades med middag med J och M, supertrevligt!
Igår började vi med en bröllopsbrunch hemma hos L med hela ligan och det bjöds blueberry pancaces, fruktsallad, nybakt bröd, cupcakes och mimosas. Vi satt bänkade framför vigesln sen, en mycket nice dag! Efter det sprang vi till tåget för middag ute hos syster med hela familjen. Pappa och A träffades igen efter tre år och det gick super. Så nöjd över att ha en så fin familj. En väldigt trevlig kväll och en väldigt bra dag!
Idag har vi inte gjort mycket, tåg tåget hem, och nu plöjer vi tidningar och bröllopsklipp.
Lite bakis efter rätt mycket vin både i fredags och igår och jag vet att detta sätter igång demonernas tjat. Men jag har haft en så galet bra helg och jag och A har njutit av varnadras sällskap och skrattat extremt mycket ihop. Varför ska jag då sitta och fundera över om jag inte är lite större än förra veckan, om jag inte borde gå ut och springa bara lite eller om jag är värd att bara njuta av livet genom att inte göra något alls.
Jag har njutit av livet dessa dagar, unnat mig kakor, god mat och ett helt normalt förhållande till det mesta. Och det har kännts så himla bra. Om det sen skulle resultera i att jag blir nårgra hekto tyngre så låt gå för det. Vill inte tillbaka till det jävla helvete ätstörningen erbjuder.
Så därför lyssnar jag inte på tjatet i huvudet utan tar en godis till, skål för det!

Kvällen igår var en upptäckt för mig. Efter att ha börjat fundera över mötet med E idag, tänkt på nuvarande jobbet och helt enkelt överöst mig med katastrof och orostankar så snurrade det rejält i både huvud och mage. Svårt att sova och lust att bara avboka allt och lägga täcket över huvudet. Men så gjorde jag inte. Istället pratade jag med A precis när vi skulle sova. Berättade, sa allt som kändes så starkt och sa även att i vanliga fall, eller så som jag brukat göra, så hade jag öst ur all ångest i toaletten, eller tagit till en massa andra ätstörda medel för att få det att tänka på istället för det som verkligen är jobbigt. Nu när jag inte kan, eller vill, ta till dessa medel så blir det väldigt mycket känslor, och väldigt starka känslor. Och jag vet inte vad jag ska göra av dem. Vi hade ett väldigt bra samtal och när vi tillslut släckte lampan så hade allt det som snurrade lugnat ner sig. Det kändes inte särskilt jobbigt längre. Vilken jäkla bra upptäckt. Klart jag vet att det hjälper att prata om saker men att göra det när man helst av allt bara vill tysta ner allt i huvudet, det är nytt.
Så nu vet jag!
Ska iväg till jobbet snart, kl 3 väntar mötet...

Känner mig galet glad just nu, vet inte riktigt varför men allt är i balans. Kul på jobbet, sol och högsommarvärme, en vecka till semester, kul midsommar att se fram emot och en riktigt kul helg!
Blev inget Capio idag. Som tur är så messade jag en tjej som fortfarande går där och sa att jag var på väg för att se om vi hann ses ett tag. Och hon berättade att am inte var där. Bra att de ringt och berättat det för mig... Det är ju inte riktigt så att jag bara har vägarna förbi Upplands Väsby. Hur som helst så skulle de höra av sig med en ny tid när hon var tillbaka, hoppas på att det blir innan sommaren.
Så min eftermiddag spenderades med sol, städ och lite förberedelse inför middagen imorn. Vi har inte riktigt någon balkong men man kan ändå ta sig ut på fönsterbläcket som är rätt brett och sitta där högst upp och titta ut över Stockholm. Vi bor ju högst upp på sjunde våningen så det är jäkligt häftig utsikt!

Ligger i sängen och lyssnar på min och A:s superduperlista på Spotify. Listan uppdateras så fort vi får en ny favorit och är alltså alltid fylld av glad peppmusik. Just nu sjunger lady gaga om alejandro och jag blir grymt sugen på ett dansgolv:)
Dagen har varit himla bra, en av de roligaste hittills på jobbet, och jag som trodde tvärtemot imorse.. Men det kändes så skönt att äntligen vara på plats där jag ska vara och jag har haft fullt upp hela dagen. På lunchen fick vi lite sällis och även svenska jordgubbar, sjukt gott! Efter jobbet gick jag till E för middag och mysigt häng.
Nu längtar kroppen efter sömn och huvudet efter A som är ute med jobbet och äter. Vill ha någon bredvid:)

Imorgon väntar en tur till Capio för sista samtalet med Am, känns konstigt, lite sorgligt och lite läskigt. Ska jag klara mig utan nu? Vem ska jag vända mig till när det blir tovigt bland tankarna och demornerna gastar? Får se vad hon säger och om det blir så att jag kan få någon annan kontakt här i stan istället. Känner att jag verkligen behöver någon, någongång iallafall.

Svårt att byta ut Am. Kommer sakna henne och hennes ibland lätt tankspridda sätt. Hennes sätt att titta på mig och ställa precis rätt frågor som rör mina allra djupaste känslor. Hennes ord som får mina ögon att fyllas med tårar men sedan torkas och bytas ut i ett stolt leende. Hon har gjort och hjälpt mig så enormt mycket att jag knappt förstår det själv. Jag och avsked är inget bra par. Så tror att jag har förträngt att det här är hej då. Får ont i magen nu när jag tänker om det, en klump av saknad samsas med en ännu större känsla av värme och glädje. Vill se till att försöka berätta och få fram allt detta imorgon. Måste nog sova på saken...

God morgon god morgon. Dags att ta över jobbet på allvar då, C slutade igår och vi firade av henne med champagne och rosé. Skräckblandad förtjusning att allt ligger på mig nu. Har fått en lunta av papper som ska betas av så det är bara att sätta igång.
Känner att jag måste prata igenom allt med min chef, vad som förväntas av mig, exakt vilken lön jag kommer at få, etc. Men jag hatar sådana samtal egentligen, tills dess att de är klara:) Sjukt dumt att gå och dra på det, men på något sätt så gör jag alltid det ändå.
Har ytterligare ett jobbigt samtal som väntar på fredag, det med E, min gamla chef. Måste säga upp mig, berätta att jag inte tänker fortsätta med honom. Han kommer nog inte bli så glad på mig..Men men, det är bara att andas och gå dit, säga som det är och sen gå igen. Lätt som en plätt!
Ska njuta lite av morgonen nu, innan det är dags att gå!

Slut i huvudet och mätt, så otroligt mätt.. Och är lite nere, eller jag vet inte. Kanske mer bara är. Haft en frustrerad dag då jag inte kommit någon vart på jobbet. Ingen som svarat, ingen som velat lyssna och sen en massa informationspropp av C eftersom att hon ska sluta imorn. Blir stressad av att veta allt som är under mitt ansvar, får prestationsångest och tvekar om jag kommer att fixa det, om jag kommer att tycka att det är kul. Sen har jag verkligen utmanat mig på lunchen, ätit något som jag inte gjort på evigheter, något som är så gott men som gjorde att jag känt mig som en uppstoppad säl resten av dagen. Funderade starkt på att strunta i en ordentlig middag, demonerna tipsade mig om en sallad..:) Men det blev riktig mat och jag är om något ännu mer mätt. Samtidigt som jag på något sätt ändå är nöjd. På samma sätt som jag även känner en viss tillfredsställelse att sitta här och bara vara. Inte superpepp, inte besviken på mig själv itan konstatera att jag haft en helt jäkla vanlig dag på jobbet. Gjort vanliga saker, ätit vanlig mat, haft sådär vanligt helt ok, inte mer och inte mindre. Inte gömt mig, inte duckat, inte dragit, inte tagit till en endaste skyddsmekanism utan bara varit i mina känslor, låtit dem komma och gå. Insett att ångesten inte dödat mig. Dagen har inte gjort mig något, utan den har bara gått. Så som jag tror att många dagar kommer att göra. Jag tror att jag har en tro någonstans att allt måste vara så jäkla topp och kul hela tiden. Är inte jobbet superkul är det fel. Är jag inte superglad är jag fel. Känner jag mig inte supernöjd med min kropp är jag fel. Helt plötsligt inser jag att det är så livet måste få vara. Lite sådär lagom ibland. Superbra ibland. Och ledsamt och jobbigt ibland. Tricket är att inte fly, för då kommer jag få fly i evighet.
Så därför sitter jag nu och känner mig sådär nöjd med allt men ändå helt tillfreds med att det är så. Snart kommer en dag då jag kommer skutta hem från jobbet efter en sjukt kul dag. En morgon kommer jag se på mig själv med ett stort leende och känna wow. En kväll kommer jag sitta och bara vara så sjukt lycklig. Jag vet det, för det är så mitt liv är. Fullt av kontratser. Ja, jag inser det nu. Och att magen känns som en ballong är mer ett tecken på att den är nöjd, och kanske mer full än vanligt. Men imorn kommer den vara normal igen. Ja, jag kan nästan lova att jag vet det också.
Så ha en helt vanlig kväll allihopa. Och känn att det är helt ok.

sen söndagkväll. Vi har firat a:s brors födelsedag med en brunch och efterföljande fika och middag hemma hos dem. Jag är och har varit galet bakis hela dagen. Mår som man förtjänar efter ett bröllop med andra ord:)
Dagen igår blev superlyckad. Efter kyrkan hade de hyrt en båt så vi åkte runt fjäderholmarna med bubbel i glasen och snittar att äta. Efter det vänade middag och fest i en superfin lokal vid skeppsbron. En dj med samma smak på dansmusik som jag styrde dansgolvet och fick alla att festa loss totalt. Vid fyra ramlade vi hem i regnet med ont i fötterna men lyckliga efter en sjukt kul fest.
Imorse kändes livet dock inte riktigt lika lätt. Dunkande huvud och demoner som skriker att jag är tjock. Att det alltid ska bli så dagen efter.. Så fruktansvärt trött på att behöva kämpa mot alla de där anklagelserna och hoten om att jag kommer bli ful, tjock, misslyckad eller vad det nu är jag tror kommer att hända bara för att jeansen känns trånga och magen står ut. Hela dagen har jag dragits med elaka tankar om mig själv. Fika, soffliggande, rosévin och en inte det minsta nyttig middag har inte gjort saken lättare. VAD ÄR DET JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD FÖR?????  Är så trött och less på att tänka och lyssna på allt skrikande. Varför kan jag inte bara strunta i allt som har med min kropps utseende att göra. Vad är grejen? Jag är inte min kropp, jag är jag. Jag har så mycket fint, varför ska kroppen få avgöra om min dag känns lätt eller inte. Jag kommer inte bli fet. Jag kommer aldrig att tappa kontrollen fullständigt. Jag är min lilla söta treåring som vill erövra livet med ett trotsigt leende.
Jag ligger i sängen och lyssnar på musik som får mig att le. Fönstret är öppet så jag känner hur gott det luktar av ett sommarregnigt och fullkomligt lysnade grönt kungsholmen. A ligger i badet och jag tänker på en otroligt intressant artikel jag läste nyss. Jag tänker på vilken mysig dag jag har haft med hela "svärfamiljen". En solig balkong med rosévin och härliga diskussioner. Jag påminner mig själv om lunchen med J imorn och funderar på vart vi ska gå. Jag undrar vad som händer på jobbet i veckan, om det är något nytt som ska påbörjas. Gläds åt att S är tillbaka och jag vet att C ska gå igenom allt som jag ska kunna för att ta över på ett bra sätt när hon slutar på tisdag. Jag är förväntansfull och nyfiken.
Så lätt att byta fokus. Så svårt att tänka på två saker samtidigt. Jobb, familj, spänning, nyfikenhet, analys, diskussion, skratt, kärlek och distans går inte att kombinera med galna demoner som skriker att jag absolut inte kan äta en vårrulle till. Att jag måste springa imorn. Att jag borde ta reda på om jag inte är lite för stor nuförtiden. Som vill ha en våg för att kunna kontrollera min kropp. Det går helt enkelt inte att koncentrera sig på båda dessa saker. Jag måste välja livet och det nyfiket intressanta och köra stenhårt för att kunna leva 100 procent. Jag kommer aldrig att kunna leva ett helt liv så länge som jag faller till föga och lyssnar på mina monster. Det tar energi, fokus och ork. Det tar min personlighet. DET tar min personlighet och förstör den. Det gör att jag blir tråkig och fel. Inte en lite större mage eller några extra kilo. Varför ska det vara så svårt att förstå. Varför kan jag bara inte en gång för alla bli av med mina elaka kompanjoner. Sluta lyssna och strunta i dem totalt.
Dags att sova nu. Tankarna snurrar och jag vill analyser, strukturera och hoppas på att våga välja rätt. Våga satsa på min väg, min alldeles egna, unika och fina väg. Den som gör mig till mig...

Bröllopsdax idag! Känner mig hur taggad som helst. Knallrosa coctailklänning och en snygg pojkvän vid min sida och kvällen kommer bli super!
Haft två jätteroliga dagar på jobbet. Efter min panik över lönen har jag hunnit fundera en hel del och kommit fram till att det inte är något att oroa sig över. Jag har faktiskt lyckat få mitt drömjobb, på en arbetsplats där jag vill vara med människor som lika gärna skulle kunna vara mina vänner. Vad är då lönen att vara ledsen över? Jag fick en liten tankeställare i torsdags när vi var ute hos en kund och dekorerade en galleria inför ett event. En tjej kom fram till mig och undrade hur man gick tillväga för att få ett sånt jobb som jag hade, hon tyckte att det verkade så himla kul och undrade om hon kunde få praktisera hos oss. Det slog mig då att det är så jag så ofta har tänkt. Tittat på en sån som jag är nu och avundsjukt tänkt att tänk om det vore jag.. Nu är det jag! Jag har så otroligt mycket att vara glad över. Världens finaste pojkvän och sambo, en sjukt snygg lägenhet  Stockholms innerstad, underbara vänner, stor familj, och ett sjukt kul jobb, tre minuter hemifrån.
Det är dags att landa nu. Njuta av allt som jag har lyckats med. Njuta av att jag har genomgått en ätstörningsbehandling med bra resultat. Jag har mycket att kämpa för fortfarande, en hel massa demoner som skriker åt mig och orostankar som ibland nästan paralyserar mig. Men jag är så mycket på väg. Så långt framme. Så jag är faktiskt så himla nöjd.
Nu ska jag ut på stan och hitta bröllopspresent!
Hoppas ni får en underbar helg!

Jaha...då kom den lilla bomben som mina katastrofmonster gått och väntat på. Jag råkade se vad alla tjänar på jobbet igår. Jag har fattat att man inte blir ekonomiskt oberoende av att jobba där men att man tjänade såå lite... Fan, vet inte vad jag ska känna. Jag trivs ju så bra men har samtidigt längtat efter att slippa snåla in på allt hela tiden. Vill också resa, äta ute, unna mig. Men den lönen blir det inte riktigt så.
Försöker tänka att jag får ta det, jag får så mycket annat som är bra, och jag klarar ju mig egentligen redan nu. Att jag kan jobba här ett år, få erfarenhet och sen byta upp mig. Men magen gör ont och jag känner mig allt annat än glad. Jag vill inte att pengar ska vara så viktigt, att jag mår bra och trivs är ju egentligen så otroligt mycket viktigare. Men ärligt så jämför jag mig med alla i min umgängeskrets, med pojkvännen, med alla känns det som. Och det är inte kul att vara minst betald. Samtigt så är det första gången jag trivs på ett jobb, orkar inte leta nytt igen, orkar inte flacka, vill bara landa nu. Med eller utan pengar..

God morgon!
Sitter och njuter av morgonen, älskar den här tiden. Frukost, tidning och nyhetsmorgon på TV, skulle kunna sitta här hur länge som helst:) Men börjar åtta så blir en kort men intensiv lycka, ha ha..! Har just varit ute och sprungit. Var helt galet fint väder. Känns så skönt att ärligt få springa igen. Att inte behöva ljuga och säga att "jag bara är ute och går" eller nåt annat. Jag har så svårt att fatta att jag i princip är friskförklarad. Att jag efter 14 år av ätstörningar nu klassas som frisk. Jag tror att det är ett viktigt stag att ta, att verkligen ta in det faktum att jag inte längre jag luta mig tillbaka på en sjukdom. Att jag inte har någon ursäkt att göra "fel". Jag har fortfarande mycket att jobba på men det kommer ta lång tid innan allt är klart, eller klart och klart. När blir man klar egentligen??
Hur som helst, dags att jobba!

ja, då sitter jag här i vecka efter mitt galet nervösa inlägg sist. Och jag kan bara meddela att allt har gått superbra! Jag praktiserar just nu på den lilla pr-byrån som jag sedan ska börja jobba på i augusti. Det är jag plus två andra tjejer i min ålder plus en underbart härlig vd och en hund som samsas i vår mysiga lokal som ligger typ tre minuter från min port. Vi jobbar med sköna kunder och andas kreativitet och frihet. Hittills har jag pratat med en mängd journalister, skrivit medielistor, skrivit texter, varit på kundmöten, tillverkat luffarschacksfigurer som ser ut som kungafamiljen plus en hel massa annat.
Jag trivs helt enkelt otroligt bra!
Sen ska jag inte förneka att mina orosmonster sitter på en av mina axlar och försöker säga åt mig att jag inte är tillräckligt duktig, att de kanske inte gillar mig, att jag borde göra mer, att jag kanske ska stanna hemma istället och dessutom rör om i min mage så att nervositeten kommer som ett paket på posten varje morgon. Men jag tror att jag helt enkelt får leva med det. Det ända sättet att döda dessa monster är att ständigt gå emot, att ständigt göra det jag vill och att låta nervositeten vara där.
Jag tror ändå att jag kan säga att de verkar gilla mig. Vi trivs ihop, skrattar mycket och jag gör så gott jag kan. Jag har ju bara varit där i fem dagar, herregud, jag kan väl inte förväntas kunna allt!!! Prestationskraven kan dra åt helvete.
Jag hade mitt sista läkarsamtal på Capio i torsdags och vi pratade en hel del om min vija att vara prefekt. Jag har varit en perfekt dotter, perfekt elev, perfekt kompis, perfekt flickvän, perfekt patient, perfekt i precis allt och det slår mig att ingen kommer någonsin tacka mig för det. Läkaren menade att det på ett sätt är bra att jag har detta drag, det gör att jag har en stabil grund att stå på och lättare kommer hitta det liv jag vill ha, men att det till stor del bidragit till min sjukdom. Jag måste våga ryta ifrån, vara jobbig och krånglig ibland, inte alltid göra "rätt" utan helt enkelt lyssna inåt och känna efter var jag står. Ingen kommer att hata mig för det och skulle någon göra det så vet jag ju att ingen kan älskas av alla.
Nej, nu måste jag fixa mig och gå iväg snart! Ska börja dagen med att försöka komma i kontakt med morgonpasset:)