Minnen av sånt som gör ont
Hej hej alla fina!
Tre dagar till semester. Tre dagar till sex veckors härliga sommarupplevelser! Och framförallt, sex veckor till att återfå en riktig sommar där jag mår som jag ska, inte som förra sommaren. Den värsta i mitt liv.. De veckorna unnar jag inte någon. Jag får en stor stor klump i magen när jag tänker på alla känslor och händelser som gjorde så fruktansvärt ont. Hur jag gråtandes berättar allt för A. Berättar om allt det som skriker, slåss och bråkar i mitt huvud. Och om att det gjort det i 14 långa år. Och hur han vänder sig emot, inte tar emot. Hur vi blir som främlingar som inte vet åt vilket håll vi kommer att gå.
Jag minns ångest, oro och ilska. Hur jag inte blir trodd och hur jag nästan blir lämnad ensam av den jag älskar för att han inte klarar av det nya jag som kommit fram. Vi åkte bort i två veckor, ovetandes om hur vi skulle komma hem. Pratade varje kväll. Diskuterade, grävde djupt i känslor och valde. Tillslut valde vi varandra och vi började om.
Jag är så glad av att vara där jag är idag och på ett sätt är jag samtidigt så oerhört glad över att det som hände förra sommaren faktiskt hände. Jag fick en chans att bli frisk. Jag fick en chans att göra en helomvändning i mitt liv och rensa upp i allt gammalt tovigt skit som gömdes långt där inne. Trodde inte att det kunde vara möjligt att må så så jag gör och samtidigt vara frisk. Det där lät kanske konstigt men jag trodde att för att få bli kallad frisk måste man äta allt, väga normalt och leva ett sunt liv. Och det trodde jag inte att jag kunde göra och samtidigt vara nöjd över mig själv. Jag trodde att jag skulle hata normalvikt. Hata att äta onyttigt, hata att inte vara sjukt smal.
Det visade sig att jag hade fel. Jag är nöjd nu. Jag tycker om mitt utseende och min kropp. Jag kan dock fortfarande inte våga lita på att den håller sig så här. Tror någonstans att jag kommer vakna upp tjockare än någon annan, missnöjd och ful. Så jag tror fortfarande att jag måste kämpa för att bara få vara. Och det är den kampen jag försöker slutföra nu. Det är nog kämpat. Jag måste få bara vara. Njuta av allt. Och samtidigt lita på att det inte kommer hända något på grund av det. Utan att det är så livet är konstruerat. Härligt, underbart och till för att levas. Jag får äta, slappa, njuta, skratta, gråta och bara vara. Jag får faktskt det. Det är sjukt vad bra det känns, måste bara fatta det fullt ut...
Tre dagar till semester. Tre dagar till sex veckors härliga sommarupplevelser! Och framförallt, sex veckor till att återfå en riktig sommar där jag mår som jag ska, inte som förra sommaren. Den värsta i mitt liv.. De veckorna unnar jag inte någon. Jag får en stor stor klump i magen när jag tänker på alla känslor och händelser som gjorde så fruktansvärt ont. Hur jag gråtandes berättar allt för A. Berättar om allt det som skriker, slåss och bråkar i mitt huvud. Och om att det gjort det i 14 långa år. Och hur han vänder sig emot, inte tar emot. Hur vi blir som främlingar som inte vet åt vilket håll vi kommer att gå.
Jag minns ångest, oro och ilska. Hur jag inte blir trodd och hur jag nästan blir lämnad ensam av den jag älskar för att han inte klarar av det nya jag som kommit fram. Vi åkte bort i två veckor, ovetandes om hur vi skulle komma hem. Pratade varje kväll. Diskuterade, grävde djupt i känslor och valde. Tillslut valde vi varandra och vi började om.
Jag är så glad av att vara där jag är idag och på ett sätt är jag samtidigt så oerhört glad över att det som hände förra sommaren faktiskt hände. Jag fick en chans att bli frisk. Jag fick en chans att göra en helomvändning i mitt liv och rensa upp i allt gammalt tovigt skit som gömdes långt där inne. Trodde inte att det kunde vara möjligt att må så så jag gör och samtidigt vara frisk. Det där lät kanske konstigt men jag trodde att för att få bli kallad frisk måste man äta allt, väga normalt och leva ett sunt liv. Och det trodde jag inte att jag kunde göra och samtidigt vara nöjd över mig själv. Jag trodde att jag skulle hata normalvikt. Hata att äta onyttigt, hata att inte vara sjukt smal.
Det visade sig att jag hade fel. Jag är nöjd nu. Jag tycker om mitt utseende och min kropp. Jag kan dock fortfarande inte våga lita på att den håller sig så här. Tror någonstans att jag kommer vakna upp tjockare än någon annan, missnöjd och ful. Så jag tror fortfarande att jag måste kämpa för att bara få vara. Och det är den kampen jag försöker slutföra nu. Det är nog kämpat. Jag måste få bara vara. Njuta av allt. Och samtidigt lita på att det inte kommer hända något på grund av det. Utan att det är så livet är konstruerat. Härligt, underbart och till för att levas. Jag får äta, slappa, njuta, skratta, gråta och bara vara. Jag får faktskt det. Det är sjukt vad bra det känns, måste bara fatta det fullt ut...
Kommentarer
Postat av: Cim
Åh, PRECIS så känner jag med! Jag har aldrig riktigt kunnat tro att jag en dag skulle se på min kropp, helt normalviktig och tänka att det är okej. Att jag är okej. Inte smalast, inte snyggast, men jag är jag och jag är jäkligt bra som jag är.
Det känns nästan lite fel att tycka så, att vara glad och nöjd trots att man inte är perfekt. Men jag är glad, jag är tacksam. Jag har fått livet tillbaka och uppskattar det mer än vad jag nånsin trodde att jag skulle kunna göra!
Ha en jättefin kväll och jag både hoppas och tror att din sommar kommer bli helt fantastisk!
Stora kramar!
Trackback
