tellyou

Å vilken sjukt bra dag det har varit! Jag är glad över att jag tog beslutet att vara hemma från praktiken den här veckan. Behöver hitta tillbaka till rätt fokus och till mig själv. Är som sagt inte riktigt redo att kastas in i en heltid på ett kaosartat ställe där min stresströskel passeras redan i entrén.
Jag har istället spenderat dagen med E och S. Vi gick en promenad på djurgården och åt lunch på Rosendahls. Satt i solen och bara njöt. Sedan gick jag och E tillbaka till stan, hängde bland körsbärsträden i Kungsträdgården, shoppade lite och avslutade här innan hon gick vidare hemåt.
Jag har nyss ätit världens godaste kokosmjölk och laxgryta med pasta och sitter nu med en lite för mätt mage och demoner som gastar högljutt. För myyycket. Tränat för liiite. Du kommer bli tjock! ..... orkar inte lyssna. Vet att ångesten som kommer om jag lyssnar på dem är så otroligt mycket värre än något annat. Så de får helt enkelt gasta bäst de vill. Jag dricker mitt kaffe, mailar T återigen för att få svar, väntar på pojkvännen och njuter av ett ansikte som är lite lagom solbränt efter dagen!

!

Flyg lilla sparvöga. Så måga minnen till den låten. Minnen av kämparglöd, av vilja, av att bestämma mig gång på gång. Ett soligt vardagsrum i luthagen dagarna innan Malta. Tårar som torkas och ett hjärta som värker av vilja. En vilja att bryta sig fri och bli frisk. Ett konstaternade att jag orkar inte mer.
En förmiddagsmorgon när telefonen ringer och systers besvikna ord kastas mot mig. -Vad fan har du gjort? Du mår inte bra! Sanning som slängs i ansiktet på mig och jag som inte vill se. Vill inte se alla jag har gjort illa. Som att det inte räcker att jag sårat mig själv. Känslan av att hela världen bara dras bort under mina fötter och nu finns inget kvar. Den ända lilla trygghet jag haft måste tas bort. Och jag tror att jag måste göra det helt ensam.
En stekande het balkong på Börjegatan. Med hela livet framför mig. Bestämmer mig för att det här ska bli den bästa dan i mitt liv. Inget ska frstöra det. Jag är på väg och det kommer att gå bra. Tankens kraft är större än något annat och jag vet att jag har den.
Minnen av vilja och av kraft. Jag under flera år. Viljan har jag alltid haft nära och det är nog den som varit min livlinja. För lika många gånger som jag bara ramlat ihop i en hög på golvet och gråtit mig till söms för att jag inte orkar hata mig själv för allt jag gör, lika många gånger har jag känt lyckan åter komma tillbaka. Sett att livet är underbart. Att jag har så mycket att ge och att jag vill. Jag har kännt hur leendet bara kommer och med den kraft och mod och en känsla av att jag fixar allt. Det är då jag blir jag och det är då jag har makt att bestämma i mitt liv.
Gångerna då jag känner mig som ett lysande lok som går i täten och drar alla andra. Då jag är modig och inspirerar. Då jag märker hur jag lyfter och ger. När jag ser vägen fram och lämnar min stig bakom mig. Den lilla men glödande känslan av att livet är så otroligt häftigt och att det som väntar bara kan bli bättre. Att jag kan skapa min egen framtid och att jag kommer göra det rätt.
Kontrasterna är enorma. Hopplöst fallande till glödande resning. Tårar till leende. Men det är kontrasterna som ger mig känslan av att livet lever. Så länge jag kan ha fallen som enstaka fall som för den sakens skull inte måste innebära att jag offrar mig själv, tror jag nästan att de behövs. Så länge jag vet att jag kommer hitta glädjen och den totala lyckan snart igen är det värt det. Så länge jag aldrig tappar bort min starkt lysande låga som bor långt där inne är jag glad att jag är jag. Jag vill inte vara någon annan, inte ha någon annas liv, bara ett lite större mod att på riktigt gå emot mina demoner. Dagen då jag lyckas helhjärtat, den dagen har jag äntligen hitta hem, för gott.

Förvirring, tankar och malande om, hur, var och när. Varför svarar inte T? Blir det inget? Katastroftankarna attackerar med full styrka. Sänker mig totalt och gör att mitt eget jag inte får luft. Så rädd att misslyckas. Så rädd att bli besviken. Så rädd att inte vara önskad. Funderar på strategi. Vad gör jag? Jag har gjort det jag ska. Kan inte höra av mig mer, nu är det upp till dem. Tänker att de kanske har fullt upp. En vecka för mig känns som en eon av tid, en vecka för dem kanske inte riktigt är lika lång tid och hur stor är risken att de helt plötsligt bara ändrar sig?
Sedan är det praktiken på E. Känner att det gick väldigt snabbt. För snabbt, för mycket och att jag inte hänger med riktigt. Glömmer bort mig själv och det som är viktigt. Samtidigt sliter det i mig att erkänna att det kanske inte blev perfekt. Jag kanske inte är där ännu, för fem dagar i veckan, full fart på att ställe som själva lever i kaos, som minst av allt har tid att hjälpa mig. Känner mig misslyckad som måste erkänna det för mig själv. Samtidigt som det nog är första gången som jag på riktigt lyssnar inåt och låter känslan leda mig rätt. Amanda menade att det var mitt främsta vapen just nu. Min egen känsla. Samtidigt som att gå emot den är mitt största hot. Största risken att falla tillbaka. Och jag vägrar att falla tillbaka. Jag är så mycket bättre än så. Därför lyssnar jag och erkänner. Jag fixar inte så här mycket redan nu. Jag vill succesivt öka, komma in i matchen och göra det på rätt sätt. Det är med krig i huvudet som jag skriver detta. För demonerna gastar och skriker för fullt. -Erkänn inte, det stämmer inte, du fixar allt, alla kommer tycka att du är så totalt missyckad och ett hopplöst fall, fortsätt, strunta i vad du känner är rätt, kör på, kör bara kör..!! Vad är rätt och vad är fel? Jag är så van att tänka på hur alla andra värderar det. Vad tycker de? Vad borde jag göra? Istället för vad vill jag göra, vad tror jag på.
Jag har ju ett helt hav av egna tankar, smarta infall och intuitiva känslor.
Nej, alltså jag orkar inte vara ett så jäkla oroligt litet offer för mina egna demoner. Jag bestämmer själv. Och nu känner jag att jag inte riktigt är redo för heltidspraktik. Punkt. Jag vill vara redo i höst. Det viktigaste just nu är att vara på banan hela tiden, hinna med att fortätta hjälpa mig själv framåt, bli stark och hitta balans. Det farligste är att kasta mig in i något, tappa bort mig själv och falla tillbaka.
Tänker inte falla tillbaka. Kommer inte göra det. Det är livet allt för bra för.

Sitter i soffan nu efter en otroligt mysig dag! Började med en promenad i värsta pissvädret och landade på waynes med hela ligan. Barn, vänner och allmänt mysigt häng. Sedan åkte vi till stalands för att hämta vår nya limegröna bokhylla, tog en taxi hem och sen kom hela ligan och hälsade på här. Nu sitter vi och tar det lugnt fram till sju då vi ska över till E och R för bubbel och hummer!
Det är så mysigt att ha sådana här dagar när det bara handlar om att umgås. Inte göra nåt egentligen, utan sitta, fika, prata och hänga.
Gårdagskvällen såg i princip lika dan ut. Började med aw med mina gamla uppsalavänner och sedan iväg till T och P med hela ligan. Vin, prat och häng. Mycket mysigt!

Uppe tidigt, som vanligt. Vaknar alltid innan åtta, pigg och hungrig, medan A ligger kvar och sussar. Sedan sätter jag mig i soffan, äter frukost, läser tidningen, kollar mail, och sen blir jag galet trött igen. Och måste sova.
Skickade iväg ytterligare ett mail till T där jag skrev och berättade att jag ville ha svar och gärna boka ett möte så att vi kan sätta en tid när jag börjar etc. Känns lite efterhängset att skriva ytterligare ett mail men jag känner att jag måste ha besked så att jag planera kring E. Så hoppas att de får iväg nåt nu.
Dagen ska spenderas med vänner. Lunch med lite folk på Waynes, sedan kanske en springtur med A och dagen avslutas sen med hummer och bubbel hos E och R. Känns som en bra dag, det kommer att bli en bra dag!

Det snurrar i mitt huvud och jag känner att jag inte riktigt har kontrollen eller en fast punkt att landa på. Känner att jag måste nysta i allt så att det åtminstone blir synbart just vad det är som snurrar.
1. Fick ett brev på posten idag. Av skatteverket. Jag, som trodde att min sommarbudget var löst eftersom att mitt skattebesked berättade att jag skulle få tillbaka 8 000 kr, fick en fet käftsmäll av skatteverket som visst kom på att de räknat fel. Jag ska istället betala 3-4000 kr... Fan.. Får lite panik och känner att min ekonomi är på g att braka samman. Sjukskrivning är inte ett bra sätt att bli rik på. Jag har i princip bara nån tusenlapp per månad att leva på och på den ska jag även försöka skramla ihop en semesterkassa. Jag känner mig lätt maktlös. Vill göra så mycket. Men kan inte. Vill inte att andra ska drabbas av min pissiga ekonomi och vill inte be om lån. Inte mer. Samtidigt kan jag ju inte göra så mycket. Jag kommer som tidigast få en lön i slutet av augusti, och den kommer inte va så särskilt stor den heller.
Ok, då är det konstaterat. Vad göra åt det som snurrar och ger mig panik? Inse att det är såhär just nu. Inse att det inte går att göra något åt situationen. Inse att jag får göra det jag kan med de pengar jag har. Inse att någongång kommer jag också tjäna pengar. Inse att jag får tycka att det är jobbigt.
2. Är nervös över att det inte blir som jag hoppas med T. De har mailat och skrivit att de vill att jag börjar hos dem. Men jag vill skriva på papper. Jag vill veta vad jag kommer att få i lön. Jag vill vara säker. Jag vill känna mig trygg. Så vad göra åt detta? Inse att jag har mailat och bett att få ett möte. Inse att det ligger hos dem att svara. Inse att det får vara nervöst. Inse att jag inte kan göra mer nu utom att vänta.
3. Jag känner mig dålig på e. Jag är rädd att de inte tycker att jag är bra. Jag är rädd att inte duga och inte göra bra ifrån mig. Här måste jag inse att det är ok att vara nervös. Inse att det viktigaste just nu är att vara mig själv, lyssna inåt och inte gå emot mitt eget jag. Inse att jag inte ska försöka vara någon annan. Inse att det får vara jobbigt och läskigt. Inse att det bästa sättet att bryta den här onda cirkeln är att stå ut med att det är jobbigt. Stanna kvar i ångesten och vänta och se vad som händer. Inse att det handlar om att flyta med tankarna, inte gå emot.
4. Jag är rädd att tappa kontrollen över mig och mitt liv. Vet inte varför. Inse att det får kännas så här. Inse att det inte hjälper att ta till elaka metoder som gör mig själv illa. Inse att jag helt enkelt får stå ut. Lägga mig platt och surfa på livet. Snart vänder det. Då är jag på banan igen. Då har jag kanske inte full kontroll, kommer kanske aldrig ha, men är nöjd iallafall.
5. Inse att jag har väldigt mycket som är bra just nu. Viktigt insikt som inte får glömmas. Jag har mig själv, en underbar pojkvän, världens finaste vänner och familj, snyggaste lägenheten, en ingång till ett väldigt roligt jobb. Inse att det är upp och ner. Just nu suger min ekonomi. Jag hatar det. Men ok, det är ok att hata det.

Jag tror jag fick det. Eller jag vet inte men det kändes så bra. Vi åt frukost och de berättade att en av tjejerna ska börja plugga och i och med det finns det behov av nyanställning rätt akut. Och de gillade mig. Av alla de som de har träffat sedan jag var där på intervju för praktikplatsen så var de mig de gillade bäst och tänkte på när de nu ska anställa någon ny. Galet kul och känns grymt bra. Det är ett ställe som jag verkligen tror skulle passa mig, med människor som jag vill jobba tillsammans med. Orostankarna försöker kontra med allt som kan gå fel. För litet, för osäkert, för svårt, för någon jäkla annan anledning som jag inte ens kan komma på. Men den här gången så skiter jag högaktningsfullt i dem. Jag känner mig glad i magen. Jag känner mig stolt. Och jag känner mig på väg till något som är bra.
Funderingar kring helgen. Jag ska på möhippa. För en tjej jag knappt känner. Jag känner en annan person som ska dit och nu är hon sjuk. Hur ska jag göra nu då? Jag blir plötsligt sjukt osäker på om jag vill gå, eller snarare vågar. Det känns som ett jobbigt moment istället för något kul. Jag ser framför mig ett sjukt sammansvettsat gäng där alla känner alla och så jag. Som inte känner någon.
Fast samtidigt, jag är social. Jag är lätt att tycka om och jag tror inte att alla känner alla och skiter i mig. Klart jag ska gå. Det är ju kul. Men nervöst.
Jag förstår inte varför allt ska bli till så stora känslostormar. Allt känns i magen och påverkar sedan hela mig. Och jag vet att det påverkar min syn och känsla av mig mig själv också. Nervositet blir till en oro i magen. Oro i magen tolkar jag som att något är fel och det som är fel är förmodligen jag. Och om jag är fel så är det säkert för att jag ätit för mycket eller rört på mig för lite och så är spiralen igång och jag tror att det ända jag kan göra för att förändra känslan är att gå ut och springa och ta kontroll över maten. Kopplingen blir alltså att genom att jag är nervös inför helgen, tolkar min hjärna det som att jag måste ta kontroll över min kropp. Verkligen fiffigt. Säkert ett jättebra sätt att göra helgen enklare. Jag blir förmodligen såå mycket mindre nervös bara för att jag sprungit en mil idag. Troligt..!
Nej, det är bara det att det är så mina spår i hjärnan ser ut just nu. Allt jobbigt görs om till en känsla av att vara tjock och ful och tvång att träna och kontrollera maten. Demonerna har hittat sin överlevnadsstrategi och utövar den gång på gång.
Jag förstår ju rent logiskt att den här strategin är helt fel. Och dessutom får den totalt motsatt effekt i slutändan. Den ökar bara fokuset på mig själv och min kropp vilket i sig får mig mindre social, mindre koncentrerad på roliga saker och helt enkelt mer utsatt för att inte få en kul helg, när strategin egentligen satte igång som ett sätt att öka chansen till en kul möhippa.  
Jag ska inte låta min dåliga tro på mig själv få mig att avstå möjligheten till en galet kul helg. Kanske blir det jobbigt, kanske blir det superskoj. Enda sättet att få veta är att chansa och ge allt. Och jag är trevlig och kul, faktsikt!!!

Jag är nöjd. Jag är glad. Jag är otroligt förväntansfull. Det blev en så bra dag. Jag har lyssnat, tagit in, blivit intresserad och ställt frågor. Jag har umgåtts med personer med samma drömmar som jag. Jag har varit på arbetsplatser där de jobbar med mitt intresse. Jag inser att det kan vara kul att jobba och att man kan längta till måndagsmorgonen för att få sätta igång med sitt projekt. Och det gör mig så lycklig. Jag som aldrig hittat min grej, utan mest hoppat runt bland arbetsplatser som inte givit mig mer än en känsla och övertygelse att det inte kan vara kul på jobbet. Jag har avundsjukt lyssnat på människor runt om mig som energiskt pratar på om sina så intressanta jobb och sina så roliga kollegor. Jag har lyssnat, blivit irriterad och sedan varit övertygad om att de måste ljuga. Åtminstone lite. För kul på jobbet kan man inte ha.
Så fel jag hade.
Idag kände jag glädje. Så intressanta uppdrag. Så härliga människor och så många platser som bara måste vänta på en talang som jag:) Eller nja, jo, jag kände faktiskt så ibland. Jag tror att jag kan bli riktigt bra på det här bara jag får rätt förutsättningar. Jag tror jag är en person som skulle kunna bidra med mycket och som många nog skulle ha lätt för att tycka om. Hör hur tankarna ryter där uppe att sådär kan man väl inte säga, inte kan du säga att du är bra. Det är skryt och dessutom inte bevisat. Innan du vet kan du inte heller inte konstatera. Men jag skiter fullkomligt i det just nu. För just nu är jag glad. Just nu skryter jag bäst jag vill. Och just nu tror jag på mig själv.
Imorgon ska jag på anstllningsintervju med T. Vi ska äta frukost på Il café och prata förutsättningslöst om en position som ska fyllas. Jag vill jobba där. Tror jag. Är aldrig säker. Men hjärtat slår glada volter när jag vågar tänka på det och struntar i alla katastroftankar som gärna vill komma och förstöra. Jag har inte fått det än, kanske inte heller kommer få det. Men jag vill. Och jag tror. Jag hoppas och jag vågar hoppas så mycket att jag riskerar att bli riktigt besviken om det inte blir så. Ingen dör av en besvikelse men hjärtat dör om det aldrig förväntansfullt får hoppas.

God morgon. Upp tidigt för en fullspäckad dag. Studiebesök på 5 PR-byråer och sen studentskiva för As lillebror. Jag har ett lite konstigt förhållande till sådana dagar. På något sätt blir jag alltid superstressad och känner att jag helst av allt bara skulle vilja stanna kvar i sängen. Men när jag väl är mitt uppe i dem njuter jag av att vara mitt uppe i något. Jag märker hur kroppen och huvudet njuter av att koncentrera sig på annat än kropp, träning och mat. Jag tror att det här är ett av de tydligaste "men" jag har av min ätstörning. För alltid tidigare har jag blivit otroligt stressad av att ha en helt uppbokad dag. Det innebar noll tid till träning, tvång att äta det alla andra vill och ork att vara igång en hel dag. Och allt det går tvärs emot vad demonerna kräver. Därför har jag alltid försökt kompencera och noga planera för dessa dagar. Det kan handla om att gå upp fyra timmar tidigare så att jag hinner träna innan jag ska iväg. Det kan också handla om att jag går iväg men att jag får sån ångest och blir så trött i mitten av dagen att jag måste gå hem. Eller så kör jag på hela dagen men när jag till sist kommer hem trött och helt slut så försöker jag göra allt jag kan för att få demonerna att sluta skrika. Resultatet blir oavsett metod, att dagarna innebär ångest, planering och allt för mycket fokus på allt annat än just det som dagen kräver och då har jag heller inte kunnat njuta eller ta del av det som jag de fakto har spenderat min dag med.
Nu ser situationen lite annorunda ut men känslan inför dagen sitter fast som ett starkt minne som är svårt att rubba. Det är som att allt i kroppen vill få mig tillbaka till den destruktiva banan och strunta i sånt som tar bort fokus på ätstörningen. För det är samtidigt så att ju mer jag fokuserar på annat, desto mindre tid finns det att lyda demonerna och det gör dem galna.
Jag ska snart iväg och jag känner mer och mer att det börjar dyka upp glada och förväntansfulla känslor som faktiskt längtar till att uppleva dagen. De vågar inte riktigt ta över men de har åtmintone sträckt ut huvudet och öppnat munnen. De hörs och vågar ifrågasätta. Och jag inser att jag kan välja vem jag vill lyssna mest på. Jag kommer att få en bra dag!

Om och om igen måste jag strunta i allt vad känslor och tankar säger. Strunta i att det gör ont, att jag är så mätt att jag knappt orkar sitta, att demonerna skriker att nu är det fan kört. Allt det där får helt enkelt bara passera. Som ett expresståg som dundrar fram och gör att man inte hör något annat. Det dånar, rusar, blåser och sen plötsligt! Så blir det tyst igen och det finns inget som tyder på att tåget någonsin rusat förbi. Just nu dånar det. Svårt att höra något annat, svårt att koncentera mig, svårt att inte ge efter för allt som krävs för att demonerna ska tystna. Och samtidigt som att jag någonstans vet att det kommer att gå över och att det inte hjälper att ge efter så måste jag kämpa varje sekund för att strunta i allt och stå upp för mig själv.
Hur länge ska det vara så här? När kommer demonerna packa sina väskor och dra åt helvete?
Jag vet inte. Jag vet bara att så länge de fortfarande bor där uppe så kommer de att bete sig som svin. Det är bara att inse att jag måste bli lite hårdare och inte snällt sitta och lyssna på allt. Jag måste våga ryta ifrån, gå min väg och njuta av livet trots att jag inte är alla till lags, minst av alla demonerna. Men vad gör det, de finns ju inte, det är bara ett sätt att inse att de tankar som gör att jag fortfarande inte är fri, inte är jag, utan just tankar. Spår i hjärnan. Och sådnana kan man ändra, omprogrammera. Och det ända sättet att omprogrammera är att göra annorlunda, så enkelt
är det. Punkt.
.

Det är kamp varje dag. Varje morgon dyker de automatiska tankarna upp som vill planera dagens träning och dagens matintag. Det är lika automatiserat som att jag går upp varje morgon och gör frukost. Och det är lika jobbigt varje gång jag kommer med en mottanke att jag inte ska träna. Att jag inte behöver planera vad jag ska äta. Men varför då skriker demonerna i huvudet. Varför inte ta chansen att träna så blir dagen lite lättare sen. Om du bara tränar lite lite grann så kan du slappna av resten av dagen sen. Då behöver du inte planera mat eller något annat heller...
Jag kontrar med att fundera på riktigt, vad handlar det här om? Jag är normalviktig nu. Jag äter. Att träna är, och har alltid varit en självklar del av mitt liv. Jag har alltid rört på mig på något sätt och för mig är det ett sätt att släppa ut något. Få ut ångest, oro, känslor och ett sätt att gå vidare. Det är också ett sätt att känna mig bra, hälsosam, nyttig. Känna mig stark, nöjd och hitta det lugn som innfinner sig efteråt. Är det ett sätt att bränna kalorier? Bli smalare? Jag tror inte det. Min mening och mitt syfte med träning har aldrig varit att bli smalare. Snanare ett sätt att hålla mig på en stabil nivå. Och självklart har jag haft det som en marginal, det ger plats för lite mer, det som jag allt som oftast aldrig fyller och på sätt gjort mig mig mindre. Men syftet har aldrig direkt varit att gå ner i vikt. För mig är det ett utlopp och ett sätt att skapa lugn.
När de tog bort träningen i höstas så skrek hela kroppen i panik. JAG VILL TRÄNA!!! Jag behöver det. Jag kan äta dubbelt, bara jag får ge mig ut och träna. Det kröp i varje del och jag kände hur alla känslor bara staplades upp framför mig, de stod där och skrattade åt mig. Hånade min slappa attityd och vägrade att flytta på sig. Jag såg med galen avundsjuka hur andra sprang ute på gatan. Hur pojkvännen packade gymväskan och kom tillbaka med ett lyckligt lugn. Hur hade det gått så långt att en så självklar del av en människas vardag blir ett förbud?
Jag lyckades gå upp alla de där viktiga kilona som krävdes för att kvala in i de normalas värld. Och jag fick ett glädjebesked att nu får du träna igen, men aldrig så mycket som du vill, aldrig bestämma på egen hand, för det klarar jag tydligen inte av.
Jag är förvirrad och tankarna snurrar. Så viktigt det är med rörelse i mitt liv, så svårt är det att undvika. Jag är ju normal nu, kan jag inte tillåta mig att göra det tankarna säger åt mig. Gå ut och spring i solen. Kom hem svettig och slut och redo att möta dagen. Hur fel kan det vara? Eller är det bara ett annat uttryck för mina demoner att dra mig ner i skiten igen? Jag äter. Jag lever. Jag funderar. Jag blir galen.
Jag mår ju bra av att träna. Det är jobbigt att springa, att träna och musklerna skriker och andningen är tung. Men kontrasten till den känslan som innfinner sig när jag är hemma igen är enorm. Den vill jag inte vara utan.
Jag vill ha ett ärligt svar. Jag vet att ingen annan än jag kan ge mig mig det. Jag frågar och andrar anser hur det ska vara. Ger mig regler och riktlinjer. Hur det bör vara. Men alla borden låter olika. Lika olika som allas tankar. Hur ska jag då ställa mig? Jag vet att det inte finns ett facit, det går inte att veta hur det blir bäst i slutet. Jag måste bestämma själv hur jag vill ha det. Men det är ju det som är så förbannat svårt...

Ny dag, flera timmar att fylla med precis det jag vill. Det JAG vill. Att det ska vara så svårt att göra det hjärtat säger och sånt jag bara drömmer om. Så lätt att skjuta upp det. Att istället göra det jag brukar. Göra på rutin istället för vilja. Följa det säkra och det jag har kontroll över. Mitt enda liv. Ska det styras av rutin och utfyllnad? Är det det jag vill tänka tillbaka på när jag tillsist ligger där och föralltid ska lämna allt det här? Då när inte längre har ett val, hur kommer jag minnas alla de dagar då jag faktiskt hade det? Jag har alltid möjligheten att välja väg. Livet består av vägval. Stora som små, viktiga och mindre viktiga. Vill jag att min karta ska ritas av rutin istället för att den ska spegla min innersta person och mina egna val? Det är lätt att låta pretantiös när man funderar på sånt här. Jag känner mig pretantiös. Men samtitidigt så är det ju sant. Hinner inte riktigt avsluta mina tankar nu, ska ner på stan och äta lunch med C. Det är sol, jag är nöjd, och livet känns himla bra. Mitt val? Kanske en konsekvens av mina handlingar..:)