tellyou

Efter en veckas lugn på landet med söta barn och underbara syster m man är jag tillbaka i stockholm. Men bara för en dags tvättande och packande. Kl 05.30 i natt åker jag och 11 vänner till kroatien för en veckas segling!!! Ska bli underbart! Och jag ska klara denna vecka utan att minska på mat, kompensera eller få ångest. Det kommer bli mycket alkohol, mycket mat och självklart inte den mat som monstret vill äta utan pasta, chips, röror, ja helt enkelt god mat. Och dessutom absolut ingen chans att röra på sig. En utmaning och säkert svårt som tusan, ja, men också så kul! Varför ska inte jag kunna få njuta av allt detta då alla andra gör det??
Upptäckte i morse att jag gått upp ett kilo sen jag började den här resan och jag blev förvånad och sen lite undrande. Vad skulle jag tycka?? Ångesten som jag trodde skulle välla fram kom liksom inte så hårt så jag mest stod och tänkte ja, ha... undrar var det kilot satte sig och sen att det är väl lika bra, någongång ska de ju komma. Nu är jag inte sådär jätteunderviktig utan mer smal men ska nog upp en 5 kilo för att må bra, så då är väl 1 av 5 helt ok..?? Nästa kilo kanske orskar tokångest, vad vet jag men då får jag ta det då. Medvetet närvarande! Fick en bok av syster om medvetet närvarande och jag har lärt mig massor av bara de första sidorna, kan verkligen rekommendera läsning om det!
Så lycka till till mig så återkommer jag om en vecka!
Kramar

Herregud vad kroppen reagerar på att jag plötsligt börjar göra normala saker som att inte träna minst en timme varje dag och äta grönsaker tills magen ser ut som en bongotrumma...  Idag till exempel.. Gick upp vid halv tio och åt frukost, lekte bondgård(ja, det kan man göra, jag byggde bla en väldigt fin spis, gjorde socker och döpte 5 kaninungar som min systerdotter helt plötsligt hade skapat:) och sen hoppade jag lite studsmatta med min andra systerdotter och sen åkte vi snabbt iväg till ikea. Hade inte ätit lunch innan då ingen annan gjorde det och jag lever mitt liv mycket nu via härmning, tänker att det är ju ändå inte mycket jag gör rätt..:) Men då vid ett-tiden bara tokdog jag! Blodsockret var nere på noll och jag orkade knappt ta mig ut ur bilen, jag villa ha mat NU. Så vi åkte till nåt fik och jag tog första bästa macka, nu blev det en med ost och skinka, massa smör och på vitt bröd. Hade aldrig annars valt den  men nu var det liksom ingen fundering utan jag bara kände att jag var tvungen att äta. Så jäkla skönt! Och efter det blev jag mig själv igen. Men själva grejen var bara att jag aldrig annars varit så känslig om jag inte ätit ordentligt. Har ju lyckats gå utan någon vidare näring under en längre tid och då jag dessutom tränat men då har kroppen liksom bara lunkat på. Nu verkar det som att den fattat att nu kan jag få mat regelbundet, nog bäst att säga till när jag inte får det. Och om det är så så tackar jag kroppen, tack tack! Jag behöver nog en påminnelse då och då...!
Ännu en bra dag, och tack förretsen de som skriver kommentarer här! TAck för att ni hittat hit och för att ni verkar vara precis sådana personer som jag vill se, alltså personer som bestämt sig för att värdera livet och leva det på riktigt!
Kramar!!!

På landet med min syster och hennes big family. Ska ta det lugnt, leka med barn, dricka vin och äta god mat i en vecka nu. Min syster har alltid varit en av de största stöttestenarna i bråket med tankarna och därför känns det skönt att hänga här en vecka nu. Hon fattar, lyssnar och är tillräcklig ärlig och hård att hon vågar utmana the bad thoughts..
Är stolt idag, åt lunch själv på stan innan tåget hit gick och då min normala lunch hade bestått av keso, skinka eller något annat spännande utan kolhydrater så styrde jag idag trotsigt mina steg mot sandys, åt en sub med massa fyllning och orkade inte ens fundera på hur nyttigt det var. Istället var jag mest jäkligt nöjd över hur gott det var! Och nej, man rullar inte ut ur affären, är inte mätt hela dagen eller är en dålig människa för att man går in på sandys, nej för jag är redan hungrig igen, jag är glad och allt känns ok. Så det så!!!

Jag är på väg nu. I 14 år har jag levt nästan som på halvtid, eller tre kvartstid iallafall. Jag har haft ett fungerande liv, otroligt socialt, normalt, kul och som förväntat av en ung tjej. Men hela tiden har jag haft ett litet monster längst bak i huvudet som bestämt allt som har med mat, kropp och träning att göra. Jag har då och då vågat berätta om mitt monster till vänner och familj och då bestämt att nu ska det bort. Men alla dessa gånger har jag liksom bara velat ta bort lite grann, inte helt. Lite som att ja men ok, du får bestämma en bit och jag bestämmer en bit och så lever vi så lyckliga i resten av livet. Och det säger ju sig själv, det fungerar INTE.
Den här gånger är det annorlunda. Den här gången ska mostret bort totalt.
Jag har bestämt mig och denna långa resa är något jag måste göra. Jag skulle rent praktiskt kunna leva så här i resten av mitt liv, så sjuk är jag inte rent fysiskt, men jag tycker inte att det här är kul längre. Inte det minsta faktiskt. Varför får inte jag bakisäta pizza när alla andra gör det? Varför intalar monstret mig att en liten jäkla fånig räksallad skulle vara så himla mycket godare? Och varför ska jag up och springa kl 05.30 när den varma sängen lockar mycket mer?
Nej, ett liv, en chans att få uppleva det på riktigt. Och då innebär väl att leva på riktigt även att få göra allt det som erbjuds, utan att behöva tacka nej till allt som är gott. Jag är såå trött på att behöva intala mig själv att jag inte vill ha allt det där som min kropp tydligen har ett sug efter, jag är helt enkelt väldigt trött på att ha en ätstörning. Vill inte vara den där smala, frusna saken. Vill leva, njuta och ha energi.
När jag för någon vecka sedan satte upp mål för var jag vill komma i min resa mot ett friskt liv, kom fyra punkter upp;
-Träning, jag vill kunna träna för att jag tycker att det är kul och jag vill bli stark.
-Energi, jag vill ha massor av energi.
-Lust, jag vill ha lust till all mat och kunna äta vad jag vill, när jag vill utan att fundera så mycket över det.
-Lycka, jag vill kunna känna mig helt och ärligt lycklig. Vet att dåliga dagar kommer men den lyckliga jag ska vara den starkaste!
Dessa mål skapar tell, därav bloggens namn. Tell är mitt mål och den bild jag ska ta fram så fort jag tvekar eller inte vet vad allt ska leda till. Tell är en normalviktig, glad tjej med massor av energi som gör det hon har lust till.
Som sagt, jag är på väg nu!!!