tellyou

Har hittat min utbildning, har anmält mig och jag har kommit in! Ska gå en pr-assistent utbildning på tre månader. Samtidigt som jag är ledig efter behandlingen. Känns så rätt och fantastiskt kul! Möjlighet till praktik, skapa kontakter, träffa folk i branschen..! Ååå vad jag vill! Börjar den 8 feb, nervöst men sjukt spännande! Fick veta att jag måste upp ett halvt kilo till idag och därmed även fortsätta dricka näringsdrycken men efter att jag fick veta det här med skolan så känns det lite skit samma faktiskt. Får väl bli lite större då men jag är glad ändå! Det finns viktigare saker att bli lycklig för än att sluta dricka nån jäkla dryck!

Snacka om att jaga upp sig själv för ingenting.. Min chef hade lämnat ett meddelande på min mobil tidigare idag och i vanlig ordning försöker jag analysa hans tonläge för att lista ut varför han ringt. Några tankar senare är jag helt övertygad om att det måste bero på att nåt är fel. Jag kommer få sparken, han är besviken på mig för något( don't know why ) eller något annat. Får tokångest och vill helst spola ner telefonen i toaletten. Men, jag ringer hur som helst upp med bankade hjärta, redo att slåss för min rätt och möts av frågan om jag vill vara med att träffa den nya personen de ska anställa och om jag även vill vara med på nästa aw. När jag med darrande röst klämmer ur mig att jag måste förlänga min sjukskrivning med två månader och återigen tror att han ska bli arg/besviken så säger han ja, ja, bra att du säger det, då vet vi. Nej, han tänkte inte sparka mig och han tänkte inte heller skälla ut mig utan allt är ok.. Jag måste sluta jaga upp mig. Min oro tar över för mycket, allt löser sig. Herre gud, när ska jag fatta det???

Söndageftermiddag, sitter trött framför tv:n efter 5 km på längdskidor. Jag har absolut ingen som helst teknik och hur mycket tips jag än får så verkar inte min kropp vilja gå med på det. Jag försöker ta låånga tag och ha mjuka knän men benen darrar och de regelbundna och fina stavtagen blir snarare totalt i otakt och skidorna halkar.. Och så fort jag anar en nedförsbacke så får jag en knäpp och är helt övertygad om att jag ska ramla och bryta nacken, vilket i sin tur får min kropp att spänna sig till den grad att jag definitivt ramlar av bara farten. Men, ganska skönt ändå. Det är fint ute och när jag väl kommit i mål känner jag mig sjukt duktig och tänker att så farligt var det ju inte och planerar in en ny tur redan nästa helg..!
Helgen har varit fin. Mysmiddag med E i fredags. Vi har inte setts på jättelänge så det var skönt att ha en riktig kvalitetskväll med god mat, gott vin och massa choklad:)
Igår var vi ute hos syster och firade hennes mans 40-årsdag. Det blev en jättelyckad kväll och jag är så lycklig över att ha en så mysig familj. Det är en skara människor som definitivt inte är lika varandra och har sina speciella personligheter men jag tycker så himla mycket om dem. Mamma och jag har väl inte riktigt världens bästa relation för närvarande dock. Jag blir av någon konstig anledning så väldigt arg på henne för egentligen ingenting. Jag vill verkligen inte bli det och jag blir sjukt irriterad på mig själv för att jag är så otrevlig men jag jobbar på det. Det finns en massa saker som ligger bakom varför det är så här men det spelar faktiskt inte så stor roll. Nu är nu och vad som har hänt har hänt. Jag vet att mamma försöker bättra sig och hon bryr sig otroligt mycket om mig och med lite perspektiv så ser jag hur barnslig jag är mot henne. Ändå är det sjukt svårt. Men jag jobbar på det och det blir nog bra tillslut. Tror också att om jag inte funderar eller tänker så mycket om och runt vår relation så kanske det blir mindre laddat för min lilla hjärna. Och då lägger det sig nog så småningom.
Mitt sätt att lösa problem eller orosmoln är nämligen att alltid fundera ut lösningar och olika vägar att gå och aktivt försöka göra så jäkla mycket. Jag tror att jag måste lösa precis allt som känns jobbigt vilket gör att det snurrar sjukt många tankar uppe i huvudet precis hela tiden. Jag grubblar, analyserar och tänker. Är det där ok? Verkade han inte lite sur? Tänk om .... händer, vad måste jag göra då? Och så är spiralen igång. Hjärnan jobbar på högvarv och jag blir stressad. Istället tror jag att jag måste låta saker vara som de är lite mer. Det är faktiskt väldigt skönt att säga till sig själv att släpp det! Låt det vara och se vad som händer. Allt är inte problem som jag kan lösa. Snarare så skapar jag fler problem genom att fungera så här. Viss oro är relevant och måste tas på allvar men då känner jag troligtvis det. Resten ska jag släppa och om det ändå är så himla viktigt så får det komma till mig istället för att jag ska leta upp det.
Ja, ja, blev flummigt det här men essensen är iallafall att jag inte ska ta alla mina funderingar på så blodigt allvar. Allt löser sig tillslut, på ett eller annat sätt, vare sig jag kommer på lösningen eller inte.

Hej hej! Upp och ner, fram och tillbaka... Känns som att jag har en motorväg i huvudet där det åker glada och snälla tankar åt ena hållet och elaka, jobbiga tankar åt det andra. De krockar aldrig så därför förstörs ingen av dem utan de fortsätter liksom sida vid sida. Jag känner mig gigantisk och ful samtidigt som jag lite grann ibland känner mig lite fin. Vi hade kroppskännedom idag och efter kom vår sjukgymnast fram till mig och sa att hela jag lyste och att jag hade blivit så otroligt vacker. Tårarna bara rullade. Det är så svårt att ta in det när jag själv brottas med just det hela tiden. Det är så svårt att ta in att hon säger det nu när jag själv mest tycker att jag blir fulare för varje dag, eller inte varje dag men väldigt ofta iaf.. Jag vet att mitt stora jobb just nu är att börja acceptera att den här kroppen är mitt nya jag. Och att det kommer att fortsätta vara det och att jag är vacker och bra precis så här. Det är bara mina rankar som säger att jag är tjock, ful och misslyckad. Som ser varje liten del av min nya kropp med kritiska glasögon och hittar fel. Som känner efter och tänker ut logiska resonemang varför jag inte får vara så här. Och jag är så förbannat jävla trött på just de tankarna!!! Jag vill tycka att jag är ok så här, eller inte bara ok, utan just vacker! Våga tycka om mig när jag njuter och gör sånt jag mår bra av. Jag är faktiskt så jäkla värd det!

Det blev en supertrevlig kväll igår med spel, sushi och mysigt umgänge! Skulle se på film sen men efter att jag och A börjat bråka om vilken tv-kanal vi skullese på så blev det sängen istället.. Sjukt onödigt bråk egentligen men bättre än att helt hålla tyst om vad jag vill i alla fall. Det är också något som jag fått öva på här, att säga vad jag tycker och våga stå upp för det. Svårt har det varit och svårt är det. Jag är så jäkla rädd för konflikter och tror att alla kommer lämna mig om de är arga för något jag gjort eller om vi blir osams. Så istället för att säga till om vad jag tycker eller bli arg när jag tycker något är fel så har jag tidigare bara tryckt ner ilskan, blivit tyst och ledsen.. Vilket gör det rätt så svårt för andra att fatta vad jag menar. Nu hörs jag mer och kanske orsakar det fler konflikter men bättre det än att jag är en tyst mes som inte vågar stå upp för mig själv. Kjell Bergqvist sa på tv i helgen något väldigt klokt. -Antingen får ni ta mig så som jag är eller så drar jag. Ambition och skit samma är det som driver mig! Jag tycker om det sättet att tänka och tänker också ta in lite av den mentaliteten i min resa mot att bli frisk. Ambitionen är att bli hel och må helt, riktigt jäkla bra och skit samma om jag känner mig som en tjockis ibland. Vad spelar det för roll om jjag har en större eller mindre storlek egentligen?? Det kommer inte göra mig lycklig i långa loppet! Så, det blir dagens kloka ord, nu ska jag vila lite!

Söndageftermiddag. Lugn. Snart kommer J & C hit för lite söndagshäng, spel och mat. Söndagskvällar är underskattade, blir lätt att de spenderas framför tv:n, men om man gör något av dem känns helgen genast längre och veckan längre bort. Och söndagsångesten försvinner.

Just nu har jag sällan söndagsångest då mina måndagar känns positiva och jag trivs med livet. Behandlingen är en trygghet och jag känner att jag utvecklas och mår bra. Däremot är det väl ingen överdrift att säga att jag har haft mina söndagar då jag mest av allt hoppats att jag ska vakna upp och upptäcka att det är fredag istället för måndag nästa dag...

Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. På jobb, vad jag trivs med och vad jag vill. Nu händer det så mycket i huvud och jag börjar ifrågasätta mycket av mitt liv. Saker som legat och grott i mig börjar lösas upp och jag känner en trygghet och ett lugn i mig själv som jag inte haft förut. Men samtidigt känner jag samtidigt också mycket starkare vad som inte känns bra. Jobbet och min inrikting i livet till exempel, eller faktiskt bara jobbet, punkt!
Jag har inte kännt mig nöjd med något jag gjort i form av studier och jobb sedan jag började plugga ekonomi för snart åtta år sedan. Jag har bara kört på utan att fundra på om det är jag eller inte. Eller fuderat har jag gjort, men jag har aldrig vågat lyssna på den röst som hela tiden försökt säga stopp, det här är INTE det du vill, det här är det du tror är bra. Ekonomi, nej, jag tycker inte att det är kul. Jag började nog läsa det för att min dåvarande pojkvän läste det, för att mina nyfunna vänner läste det och de verkade ju nöjda. Jag utgick ifrån vad andra tyckte istället för att lyssna inåt. Och så har det fortsatt sedan dess. Jag har levt mycket av mitt liv genom andra och försökt gå i deras fotspår istället för att skapa mitt eget liv utifrån vad jag tycker om. Och när jag har kännt mig missnöjd, för det har jag verkligen gjort, så har jag slagit lite på mig själv och sagt att nu får du skärpa dig, nu tycker du att det du gör är bra, punkt slut. Och så har jag mer och mer tryckt ner mig själv och min egen vilja vilket har resulterat i en ständig känsla av att jag är fel utan att veta varför.

När jag var yngre hade jag höga ambitioner om vad jag ville göra. Jag hade lätt för mig i skolan, tyckte det var sjukt kul att lära mig saker och jag ville jobba som psykolog, veterinär eller något annat inom just vård och behandling. Jag är inte en ekonom. Jag vill ta hand om, lyssna och prata. Jag tog upp det här med A och hon bara log och sa att hon var stolt över att jag vågat lyssna på min egen referenspunkt. Hon sa att för första gången så log jag när jag pratade om jobb och sysselsättning och hon sa att jag måste lyssna inåt och förändra min situation för att kunna må helt bra. Jag måste gå min egen väg, utan att hela tiden lyssna på vad andra tycker, annars är jag inte ärlig mot mitt eget jag och kommer aldrig bli riktigt nöjd. Just nu är jag en cirkel som försöker jobba som en fyrkant och det säger ju sig själv att det är fel. Det är inte fel på fyrkanten och inte fel på ciken men de passar inte ihop.

Att ta upp det här och få det svaret jag fick gav delade känslor. Samtidigt som jag blev otroligt lättad över att det jag så länge känt är rätt, och att jag har "rätt" att förändra min situation och att det inte är för sent bara för att jag är 28 år så är det också jobbigt. Det är ett så stort steg och så mycket jag måste göra för att förändra min situation. Jag är så rädd för att andra ska tycka att jag är misslyckad för att jag valt fel, att det inte ska gå att byta bana av rent ekonomiska eller praktiska skäl osv. Men jag vet att jag måste göra något, för nu känner jag i magen vem som är jag, vad jag vill och vad som gör mig lycklig. Jag vill ha ett jobb som jag har någorlunda lätt för och något som jag är intresserad av. Det är tufft nog att motivera sig att jobba ibland utan att man vantrivs med det man gör.
Jag vill känna mig bra på det jag gör, känna att jag gör skillnad och att jobbar med något viktigt. Människor, samtal, motivation, förändring, vård... Något med de komponenterna. Inte sälj, siffror, telefon, papper och stress.

Hur jag ska göra och vad jag ska göra är fortfarande osäkert. Jag har sått ett frö i mig själv och vetskapen om att jag inte måste göra det jag gör nu är bara det otroligt skönt. Jag har kollat nya utbildningar, nya vägar och börjat lyssna inåt vad jag tror kan bli bra. Jag tror och hoppas att detta satt igång en process i mig själv som kommer utmynna i att jag vågar ta tag i det här på riktigt. Det är jag skyldig mig själv och jag känner att så fort jag börjar tänka i de här banorna, kollar vilka möjligheter jag har och börjar se nya mål så är det som att en stor, stor sten lyfts från mina axlar. Jag kan faktiskt för första gången göra något som jag vill, som gör mig lycklig och jag har makten att förändra det som jag så länge har gjort fel, eller fel och fel, det jag trodde var rätt då..! Och det är att växa på riktigt och bygga äkta självkänsla.

Just ätit lunch och ligger nu och vilar. Vi vilar en halvtimme efter lunchen vilket egentligen inte gör så stor skillnad mot vad vi annars pysslar med. Det är mycket samtal med varandra, pyssel, pussel och film. Allt för att lära sig att det är ok att inte göra någonting. Att vi fr äta trots att vi inte rör på oss, att vi duger trots noll prestation.. Mycket jobbigare än det låter, framförallt en sån här dag när jag känner mig större än störst och jeansen känns mindre än vad de bör vara. Jag förstr inte hur det kan få mig att känna mig så fel och ful. Ett par jeans... Det är inte du som är för stor, det är jeansen som är för små... Jag vet att jag borde tänka så men demonerna i huvudet skriker och bråkar och vill att jag ska mitt förnuft tillfånga och börja fuska med allt igen. Näringsdrycken som vi dricker vid tio r absolut det värsta jag vet. De är inte bara sjuk äckliga, deras enda syfte är att få mig att gå upp i vikt. Jag vet att det nu bara handlar om något kilo till och det har jag rent mentalt ställt in mig på men det är ändå en kamp varje förmiddag för att jag ska få i mig den där skitdrycken. Demonerna vrålar att det inte behövs, jag kommer ändå gå upp med tanke på hur mycket jag äter, jag försöker säga emot och tänka att jag måste lita på vad A säger och att det r väl bättre att gå upp de där resterande siffrorna så snabbt det går, det ska ju liksom ändå göras.. Åå, blir bara så trött på allt diskuterande hit och dit. Ska försöka släppa det och snart gå in på helg, har mycket kul att se fram emot! Middag med e & j ikväll, fest imorn och häng med c & j på söndag!

Klockan är åtta och sitter i taxin till dagvården. Jag och tidiga mornar är inte riktigt den nästan kombon, är trött och inte så värst trevlig, tur att taxichauffören inte bryr sig..! Men det brukar ordna till sig efter frukosten:) kvällen igår blev supermysig! Jag träffade J på behandlingen när jag började och hon är klar nu. Så skönt och kul att träffas under "normala" förhållanden och känna att man klickar ändå. Hon är en stor inspiration men framförallt en supergullig nyfunnen vän!

Sitter i sängen med en kopp te, vi har ingen soffa i vardagsrummet än så då får min gamla säng agera stand-in...:)
Känner mig väldigt nöjd med tillvaron och med dagen. Tisdagar betyder V som i vägning. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de där siffrorna som visas. Det är så mycket känslor som rör sig runt i huvudet. Jag vägde rätt lite när jag började på behandlingen i oktober, eller inte jättelite men typ 6 kilo för lite och de där jäkla kilona måste jag ju gå upp, det vet jag men det är inte kul. Så som det funkar så dricker vi näringsdrycker för att gå upp i vikt. Maten vi äter är menad att vara normal och för att hålla vikten så därför lägger de till näringsdrycker så att de lätt kan ta bort dem när vi nått vår målvikt. Smart och lätt att förstå rent logiskt för min förvirrade hjärna..
Fram tills nu, eller ja några veckor sedan så var viktuppgången rätt enkel och inte så jobbig som jag trott. Antagligen av den enkla anledningen att jag fattade att jag var för smal då, så liten har jag ju liksom inte varit på väldigt länge. Men nu, när jag ligger sådär löjligt nära min målvikt, då blev det plötsligt riktigt jobbigt. Det är ju såhär jag har sett ut de senaste 10 åren och det är så här jag definierar mig själv. Alla kläder är gjorda för den här vikten och det här kan jag gå med på. Men då räcker inte det utan jag ska upp mer... Vilket då kommer resultera i att de flesta av mina kläder blir för små och jag tror även att det kommer resultera i ångest och att jag kommer tycka att jag är fulast i världen. Observera att jag skriver tror, för det vet jag ju inte än.
Jag tog upp det här med A förra veckan. Sa att det plötsligt inte går så bra längre, att demonerna i huvudet blir starkare, att de skriker högljutt att nu räcker det, inte mer, inte större, nu slutar du. Hon menade att det är för att jag är mitt på gränsen mellan sjuk och frisk just nu. Jag har en fot kvar i ätstörningen och en fot i den friska världen och då blir demonerna galna. Nu är jag liksom på väg att lämna sjukdomen och om jag går upp de där kilona till målvikt så är jag inte längre underviktig utan normal... NORMAL. Det har jag inte varit sen jag blev sjuk. Jag vet inte hur man är det. Är rädd för vem jag ska bli om jag inte har ätstörningen kvar, om jag inte är den smalaste i gänget längre. Missförstå mig inte, jag vill verkligen bli frisk och jag vill bli normal rent logiskt men det är läskigt.
Hur som helst så menade A att om jag bara litar på henne och går upp till målvikt så kommer det bli lättare sen. Och att det är väl bättre att göra det nu när jag har stöd än att jag stannar här, med några centimeter kvar till mållinjen och med en massa arga demoner som kommer göra allt för att dra mig tillbaka till den sjuka världen. Jag vet att om jag stannar nu så kommer det inte bli bra. Jag måste våga köra raka vägen nu, inte titta bakåt.
Så igår tog jag ut 4 av mina minsta jeans, sådana jag haft i typ tio år och som alltid suttit på gränsen till tajt och som jag alltid haft som en egen liten gräns för hur jag får se ut. Inte större än att jag kommit i dem har mantrat set ut. Och det går ju inte längre, för om jag ska upp i målvikt så kommer jag inte kunna ha dem längre. Så jag klippte helt enkelt sönder dem. Jävligt skönt måste jag säga, destroy-moment! Lite jobbigt men samtidigt så jublade den friska jag. Och imorse på vägningen så hade jag upp ett kilo till. Jobbigt? JA! Jublade mitt friska jag? Absolut! På något sätt så har jag accepterat tanken att jag aldrig mer kommer bli sådär smal mer, utan min nya kropp kommer se vuxen ut och det är nog helt ok. Nu har jag 1,5 kilo kvar och det kommer säkert kännas skitjobbigt att gå upp dem men samtidigt så vet jag att det är bara att göra, inte tänka och känna utan bara GÖR.
Oj, vad jag skriver. Snart kommer en söt vän och ska äta middag så det är nog bäst jag börjar fixa den!

Hej alla, nystart av bloggen, nytt år och en början på ett nytt jag. Sen jag skrev i somras har det hänt en hel del. Vi har flyttat till en tvåa, min första egna lägenhet! Eller ja, delar med pojkvännen, men halva är ju min:) jag har börjat nytt jobb, men framförallt har jag påbörjat en ätstörningsbehandling. Jag går sedan den 26 oktober på dagvård vilket betyder att jag är där mellan åtta till sex varje dag och äter nästan alla mål där.
Jag går med ett gäng andra tjejer som alla har någon sorts ätstörning och av allt som är bra med behandlingen så är det gemenskapen med de andra tjejerna som är den absolut största behållningen. Alla skratt, alla samtal, allt stöd och vår sammanhållning är ovärderlig. Känslan att kunna prata med alla och att de förstår exakt vad man menar är jättemycket värt.
Utöver det så har jag en helt underbar behandlare som har hittat nycklar till mina känslor som jag knappt förstår hur hon har hittat. Men jag har fått så många nya insikter och nya sätt att tänka.
Sitter i taxin hem nu, min första utslussdag. Alltså när man gått mer än halvtid börjar man slussas ut succesivt genom att gå kortare dagar, färre dagar osv. Och idag är det alltså min första halvdag. Känns läskigt men bra. Läskigt för att slutet är närmare än början och jag är rädd för slutet. Rädd för att behöva lämna tryggheten, rädd för att inte klara mig utan allt stöd, rädd för att ätstörningen ska sluka mig igen. Kloka a, min behandlare, säger att det är normalt att vara rädd men det gör det inte lättare, bara mer uthärdligt:)