Viktiga vägval!
Söndageftermiddag. Lugn. Snart kommer J & C hit för lite söndagshäng, spel och mat. Söndagskvällar är underskattade, blir lätt att de spenderas framför tv:n, men om man gör något av dem känns helgen genast längre och veckan längre bort. Och söndagsångesten försvinner.
Just nu har jag sällan söndagsångest då mina måndagar känns positiva och jag trivs med livet. Behandlingen är en trygghet och jag känner att jag utvecklas och mår bra. Däremot är det väl ingen överdrift att säga att jag har haft mina söndagar då jag mest av allt hoppats att jag ska vakna upp och upptäcka att det är fredag istället för måndag nästa dag...
Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. På jobb, vad jag trivs med och vad jag vill. Nu händer det så mycket i huvud och jag börjar ifrågasätta mycket av mitt liv. Saker som legat och grott i mig börjar lösas upp och jag känner en trygghet och ett lugn i mig själv som jag inte haft förut. Men samtidigt känner jag samtidigt också mycket starkare vad som inte känns bra. Jobbet och min inrikting i livet till exempel, eller faktiskt bara jobbet, punkt!
Jag har inte kännt mig nöjd med något jag gjort i form av studier och jobb sedan jag började plugga ekonomi för snart åtta år sedan. Jag har bara kört på utan att fundra på om det är jag eller inte. Eller fuderat har jag gjort, men jag har aldrig vågat lyssna på den röst som hela tiden försökt säga stopp, det här är INTE det du vill, det här är det du tror är bra. Ekonomi, nej, jag tycker inte att det är kul. Jag började nog läsa det för att min dåvarande pojkvän läste det, för att mina nyfunna vänner läste det och de verkade ju nöjda. Jag utgick ifrån vad andra tyckte istället för att lyssna inåt. Och så har det fortsatt sedan dess. Jag har levt mycket av mitt liv genom andra och försökt gå i deras fotspår istället för att skapa mitt eget liv utifrån vad jag tycker om. Och när jag har kännt mig missnöjd, för det har jag verkligen gjort, så har jag slagit lite på mig själv och sagt att nu får du skärpa dig, nu tycker du att det du gör är bra, punkt slut. Och så har jag mer och mer tryckt ner mig själv och min egen vilja vilket har resulterat i en ständig känsla av att jag är fel utan att veta varför.
När jag var yngre hade jag höga ambitioner om vad jag ville göra. Jag hade lätt för mig i skolan, tyckte det var sjukt kul att lära mig saker och jag ville jobba som psykolog, veterinär eller något annat inom just vård och behandling. Jag är inte en ekonom. Jag vill ta hand om, lyssna och prata. Jag tog upp det här med A och hon bara log och sa att hon var stolt över att jag vågat lyssna på min egen referenspunkt. Hon sa att för första gången så log jag när jag pratade om jobb och sysselsättning och hon sa att jag måste lyssna inåt och förändra min situation för att kunna må helt bra. Jag måste gå min egen väg, utan att hela tiden lyssna på vad andra tycker, annars är jag inte ärlig mot mitt eget jag och kommer aldrig bli riktigt nöjd. Just nu är jag en cirkel som försöker jobba som en fyrkant och det säger ju sig själv att det är fel. Det är inte fel på fyrkanten och inte fel på ciken men de passar inte ihop.
Att ta upp det här och få det svaret jag fick gav delade känslor. Samtidigt som jag blev otroligt lättad över att det jag så länge känt är rätt, och att jag har "rätt" att förändra min situation och att det inte är för sent bara för att jag är 28 år så är det också jobbigt. Det är ett så stort steg och så mycket jag måste göra för att förändra min situation. Jag är så rädd för att andra ska tycka att jag är misslyckad för att jag valt fel, att det inte ska gå att byta bana av rent ekonomiska eller praktiska skäl osv. Men jag vet att jag måste göra något, för nu känner jag i magen vem som är jag, vad jag vill och vad som gör mig lycklig. Jag vill ha ett jobb som jag har någorlunda lätt för och något som jag är intresserad av. Det är tufft nog att motivera sig att jobba ibland utan att man vantrivs med det man gör.
Jag vill känna mig bra på det jag gör, känna att jag gör skillnad och att jobbar med något viktigt. Människor, samtal, motivation, förändring, vård... Något med de komponenterna. Inte sälj, siffror, telefon, papper och stress.
Hur jag ska göra och vad jag ska göra är fortfarande osäkert. Jag har sått ett frö i mig själv och vetskapen om att jag inte måste göra det jag gör nu är bara det otroligt skönt. Jag har kollat nya utbildningar, nya vägar och börjat lyssna inåt vad jag tror kan bli bra. Jag tror och hoppas att detta satt igång en process i mig själv som kommer utmynna i att jag vågar ta tag i det här på riktigt. Det är jag skyldig mig själv och jag känner att så fort jag börjar tänka i de här banorna, kollar vilka möjligheter jag har och börjar se nya mål så är det som att en stor, stor sten lyfts från mina axlar. Jag kan faktiskt för första gången göra något som jag vill, som gör mig lycklig och jag har makten att förändra det som jag så länge har gjort fel, eller fel och fel, det jag trodde var rätt då..! Och det är att växa på riktigt och bygga äkta självkänsla.
Just nu har jag sällan söndagsångest då mina måndagar känns positiva och jag trivs med livet. Behandlingen är en trygghet och jag känner att jag utvecklas och mår bra. Däremot är det väl ingen överdrift att säga att jag har haft mina söndagar då jag mest av allt hoppats att jag ska vakna upp och upptäcka att det är fredag istället för måndag nästa dag...
Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. På jobb, vad jag trivs med och vad jag vill. Nu händer det så mycket i huvud och jag börjar ifrågasätta mycket av mitt liv. Saker som legat och grott i mig börjar lösas upp och jag känner en trygghet och ett lugn i mig själv som jag inte haft förut. Men samtidigt känner jag samtidigt också mycket starkare vad som inte känns bra. Jobbet och min inrikting i livet till exempel, eller faktiskt bara jobbet, punkt!
Jag har inte kännt mig nöjd med något jag gjort i form av studier och jobb sedan jag började plugga ekonomi för snart åtta år sedan. Jag har bara kört på utan att fundra på om det är jag eller inte. Eller fuderat har jag gjort, men jag har aldrig vågat lyssna på den röst som hela tiden försökt säga stopp, det här är INTE det du vill, det här är det du tror är bra. Ekonomi, nej, jag tycker inte att det är kul. Jag började nog läsa det för att min dåvarande pojkvän läste det, för att mina nyfunna vänner läste det och de verkade ju nöjda. Jag utgick ifrån vad andra tyckte istället för att lyssna inåt. Och så har det fortsatt sedan dess. Jag har levt mycket av mitt liv genom andra och försökt gå i deras fotspår istället för att skapa mitt eget liv utifrån vad jag tycker om. Och när jag har kännt mig missnöjd, för det har jag verkligen gjort, så har jag slagit lite på mig själv och sagt att nu får du skärpa dig, nu tycker du att det du gör är bra, punkt slut. Och så har jag mer och mer tryckt ner mig själv och min egen vilja vilket har resulterat i en ständig känsla av att jag är fel utan att veta varför.
När jag var yngre hade jag höga ambitioner om vad jag ville göra. Jag hade lätt för mig i skolan, tyckte det var sjukt kul att lära mig saker och jag ville jobba som psykolog, veterinär eller något annat inom just vård och behandling. Jag är inte en ekonom. Jag vill ta hand om, lyssna och prata. Jag tog upp det här med A och hon bara log och sa att hon var stolt över att jag vågat lyssna på min egen referenspunkt. Hon sa att för första gången så log jag när jag pratade om jobb och sysselsättning och hon sa att jag måste lyssna inåt och förändra min situation för att kunna må helt bra. Jag måste gå min egen väg, utan att hela tiden lyssna på vad andra tycker, annars är jag inte ärlig mot mitt eget jag och kommer aldrig bli riktigt nöjd. Just nu är jag en cirkel som försöker jobba som en fyrkant och det säger ju sig själv att det är fel. Det är inte fel på fyrkanten och inte fel på ciken men de passar inte ihop.
Att ta upp det här och få det svaret jag fick gav delade känslor. Samtidigt som jag blev otroligt lättad över att det jag så länge känt är rätt, och att jag har "rätt" att förändra min situation och att det inte är för sent bara för att jag är 28 år så är det också jobbigt. Det är ett så stort steg och så mycket jag måste göra för att förändra min situation. Jag är så rädd för att andra ska tycka att jag är misslyckad för att jag valt fel, att det inte ska gå att byta bana av rent ekonomiska eller praktiska skäl osv. Men jag vet att jag måste göra något, för nu känner jag i magen vem som är jag, vad jag vill och vad som gör mig lycklig. Jag vill ha ett jobb som jag har någorlunda lätt för och något som jag är intresserad av. Det är tufft nog att motivera sig att jobba ibland utan att man vantrivs med det man gör.
Jag vill känna mig bra på det jag gör, känna att jag gör skillnad och att jobbar med något viktigt. Människor, samtal, motivation, förändring, vård... Något med de komponenterna. Inte sälj, siffror, telefon, papper och stress.
Hur jag ska göra och vad jag ska göra är fortfarande osäkert. Jag har sått ett frö i mig själv och vetskapen om att jag inte måste göra det jag gör nu är bara det otroligt skönt. Jag har kollat nya utbildningar, nya vägar och börjat lyssna inåt vad jag tror kan bli bra. Jag tror och hoppas att detta satt igång en process i mig själv som kommer utmynna i att jag vågar ta tag i det här på riktigt. Det är jag skyldig mig själv och jag känner att så fort jag börjar tänka i de här banorna, kollar vilka möjligheter jag har och börjar se nya mål så är det som att en stor, stor sten lyfts från mina axlar. Jag kan faktiskt för första gången göra något som jag vill, som gör mig lycklig och jag har makten att förändra det som jag så länge har gjort fel, eller fel och fel, det jag trodde var rätt då..! Och det är att växa på riktigt och bygga äkta självkänsla.
Kommentarer
Trackback
