tellyou

sen söndagkväll. Vi har firat a:s brors födelsedag med en brunch och efterföljande fika och middag hemma hos dem. Jag är och har varit galet bakis hela dagen. Mår som man förtjänar efter ett bröllop med andra ord:)
Dagen igår blev superlyckad. Efter kyrkan hade de hyrt en båt så vi åkte runt fjäderholmarna med bubbel i glasen och snittar att äta. Efter det vänade middag och fest i en superfin lokal vid skeppsbron. En dj med samma smak på dansmusik som jag styrde dansgolvet och fick alla att festa loss totalt. Vid fyra ramlade vi hem i regnet med ont i fötterna men lyckliga efter en sjukt kul fest.
Imorse kändes livet dock inte riktigt lika lätt. Dunkande huvud och demoner som skriker att jag är tjock. Att det alltid ska bli så dagen efter.. Så fruktansvärt trött på att behöva kämpa mot alla de där anklagelserna och hoten om att jag kommer bli ful, tjock, misslyckad eller vad det nu är jag tror kommer att hända bara för att jeansen känns trånga och magen står ut. Hela dagen har jag dragits med elaka tankar om mig själv. Fika, soffliggande, rosévin och en inte det minsta nyttig middag har inte gjort saken lättare. VAD ÄR DET JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD FÖR?????  Är så trött och less på att tänka och lyssna på allt skrikande. Varför kan jag inte bara strunta i allt som har med min kropps utseende att göra. Vad är grejen? Jag är inte min kropp, jag är jag. Jag har så mycket fint, varför ska kroppen få avgöra om min dag känns lätt eller inte. Jag kommer inte bli fet. Jag kommer aldrig att tappa kontrollen fullständigt. Jag är min lilla söta treåring som vill erövra livet med ett trotsigt leende.
Jag ligger i sängen och lyssnar på musik som får mig att le. Fönstret är öppet så jag känner hur gott det luktar av ett sommarregnigt och fullkomligt lysnade grönt kungsholmen. A ligger i badet och jag tänker på en otroligt intressant artikel jag läste nyss. Jag tänker på vilken mysig dag jag har haft med hela "svärfamiljen". En solig balkong med rosévin och härliga diskussioner. Jag påminner mig själv om lunchen med J imorn och funderar på vart vi ska gå. Jag undrar vad som händer på jobbet i veckan, om det är något nytt som ska påbörjas. Gläds åt att S är tillbaka och jag vet att C ska gå igenom allt som jag ska kunna för att ta över på ett bra sätt när hon slutar på tisdag. Jag är förväntansfull och nyfiken.
Så lätt att byta fokus. Så svårt att tänka på två saker samtidigt. Jobb, familj, spänning, nyfikenhet, analys, diskussion, skratt, kärlek och distans går inte att kombinera med galna demoner som skriker att jag absolut inte kan äta en vårrulle till. Att jag måste springa imorn. Att jag borde ta reda på om jag inte är lite för stor nuförtiden. Som vill ha en våg för att kunna kontrollera min kropp. Det går helt enkelt inte att koncentrera sig på båda dessa saker. Jag måste välja livet och det nyfiket intressanta och köra stenhårt för att kunna leva 100 procent. Jag kommer aldrig att kunna leva ett helt liv så länge som jag faller till föga och lyssnar på mina monster. Det tar energi, fokus och ork. Det tar min personlighet. DET tar min personlighet och förstör den. Det gör att jag blir tråkig och fel. Inte en lite större mage eller några extra kilo. Varför ska det vara så svårt att förstå. Varför kan jag bara inte en gång för alla bli av med mina elaka kompanjoner. Sluta lyssna och strunta i dem totalt.
Dags att sova nu. Tankarna snurrar och jag vill analyser, strukturera och hoppas på att våga välja rätt. Våga satsa på min väg, min alldeles egna, unika och fina väg. Den som gör mig till mig...